Bör klimatpolitiken styras av moral eller av ekonomiska överväganden? Nytt ljus kastades över den frågan vid ett seminarium i SNS regi på onsdagen.
Runar Brännlund, professor i nationalekonomi vid Umeå universitet, menade att klimatpolitiken måste vara kostnadseffektiv. Annars blir det mycket svårt att uppnå de globala målen för utsläppsreduktion.
Det betyder bland annat att Sverige bör överge sitt nationella utsläppsmål och i stället satsa på utsläppshandel och på projekt för att minska utsläppen i mindre utvecklade länder. Det ger bäst effekt till lägst kostnad.
Märkligt nog är det ett kontroversiellt påstående. Det beror på att moral - och kanske prestige - har fått prägla den svenska klimatdebatten.
Klimatberedningen misslyckades med att komma överens för att det ena blocket vill ha en minskning med 38 procent av våra utsläpp, det andra ville ha 40 procent. Men inte ens 100 procents minskning i Sverige skulle påverka klimatet - vi bidrar bara med ett par promille till världens utsläpp. Klimatberedningens misslyckande visar att något är fel i den svenska klimatdebatten.
I stället för att låsa diskussionen vid hur hög bensinskatten bör vara för att nå vårt ambitiösa nationella utsläppsmål vore det bättre att arbeta för att alla transporter inom EU inlemmas i handeln med utsläppsrätter. Det skulle ge större minskningar. Och en lägre kostnad för svenska företag och konsumenter.
Men att förespråka en sådan lösning skulle vara politiskt självmord i Sverige. Så starkt är synsättet att det ligger något omoraliskt i att vi betalar och andra gör utsläppsminskningarna. I de flesta nationalekonomers ögon är den inställningen inte bara nipprig - utan direkt kontraproduktiv.
Ett annat perspektiv bidrog Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg, med. Han visade bland annat hur svårt det är att översätta klimatförändringarnas effekter i ekonomiska termer. Hur mycket är det värt att det går att åka skidor i Sälen? Hur mycket är det värt om ett par miljoner människor i Bangladesh drunknar när havsnivån höjs?
Sådana frågor visar att vi inte klarar oss utan moralen. Det är vår moral som får oss att vilja ta ansvar - för kommande generationer och för hela vår glob. En bra sak, således. Men kanske är den också anledningen till att politiken styr vilse.
Det sägs ofta att Sverige måste gå före i klimatpolitiken. Men att vara en moralisk förebild - göra störst uppoffringar och utsläppsminskningar - är inte detsamma som att vara en ekonomisk förebild. De två får inte blandas ihop.
Det senare skulle innebära en progressiv klimatpolitik som är ekonomiskt smart och som andra länder kan vilja ta efter. Det förra riskerar att bli ett martyrskap - och hur många länder kan väntas vilja dela det med oss?
En kostnadseffektiv klimatpolitik med globalt fokus skulle göra Sverige till en bättre förebild än skyhöga nationella ambitioner.