Några tecken på förbättring står inte att finna. Problemen är likadana, fast förvärrade, i medelhavsländerna jämfört med för ett år sedan. Något ljus i skuldtunneln tycks inte synas till.
Redan när Sverige folkomröstade om EMU för snart nio år sedan talades det om hur Europa inte var en optimal valutazon. Men viljan att föra Europas länder närmare varandra var för många en anledning som trumfade de krasst ekonomiska. Nu med facit i hand visar det sig mycket riktigt att Europa verkligen inte var en optimal valutazon och att euron inte fört Europas länder närmare varandra. Tvärtom är avståndet mellan Nord- och Sydeuropa större än på länge.
Att olika länder har samma valuta behöver i sig inte vara ett problem. Det är inte språkförbistring som ligger bakom eurokrisen. Det viktiga är att länderna har ungefär samma ekonomiska styrka. I annat fall kommer valutan alltid vara för stark i ett land och för svag för en annat. Räntan alltid för låg för ett tredje och för stark för ett fjärde.
Det är det som har hänt i Europas fall. Sydeuropa har inte lyckats hänga med i Nordeuropas - främst Tysklands - takt. Euron har då inte minskat skillnaderna mellan länderna. Utan över tid gjort dem större. Lägg där till att EMU-ländernas överenskommelser om största tillåtna budgetunderskott aldrig åtföljdes och att de största syndarna var de stora länderna, så inser man att mycket av valutasamarbetet var felkonstruerat redan från början.
Under de dryga tre år som passerat sedan innestående finanskris startade har EU-etablissemanget använt sig av kortsiktiga och dyra nödlösningar. Men på lång sikt fungerar det inte att ge nödlån efter nödlån till krisande ekonomier. Det innebär bara att man skjuter problemen på framtiden och låter framtida generationer ta notan. Det är också ett säkert sätt att minska stödet för en ekonomisk union. Premisserna för eurosamarbetet var aldrig att vissa länder skulle agera socialkontor åt andra.
Så hur ska Europa ta sig ur den här rävsaxen? För Brysselbyråkrater, många toppolitiker och Europeiska Centralbanken är lösningen samma som vid alla problem: Mer EU och mer EMU. Det är genom "integration" och "fördjupning" - alltså mer makt åt Bryssel - som eurokrisen ska lösas, verkar de tänka sig. Och det är väl någonstans här vi hittar själva grundproblemet. Europatanken, denna vackra idé, har kapats från de europeiska folken och omvandlats till ett svepskäl för att centralisera makten och på köpet dränera våra nationella demokratier.
Det finns inga enkla vägar framåt från där Europa är nu. Om ett enskilt land skulle lämna euron skulle de ekonomiska konsekvenserna framförallt drabba det landet. Om hela eurosamarbetet skulle fallera skonas ingen från konsekvenserna.
Olyckligt vore om krisen används som förevändning för ytterligare maktkoncentration till Bryssel. Vad som än händer är det uppenbart att vi nu ser följderna av ett omfattande alleuropeiskt önsketänkande.