I onsdags kördes regeringen över av riksdagen i två frågor. V, MP och SD drev igenom en så kallad minoritetsbordläggning av införandet av EU:s datalagringsdirektiv. Det har ingen stor politisk betydelse, men Sverige kommer att få betala böter till EU.
Värre för regeringen är att S, V, MP och SD stoppade försäljningen av SBAB, Posten och Telia Sonera. Regeringens plan var att använda pengarna till att betala av på statsskulden, för att få ned statens ränteutgifter och stå starkare vid nästa ekonomiska kris. Just nu är statsfinanserna så goda att det fungerar ändå, men nästa gång konjunkturen vänder nedåt hade det varit en fördel med ett minskat statligt ägande (lägre risk) och lägre statsskuld (mindre räntekänslighet).
Men ekonomin är bara den ena sidan av regeringens önskan att sälja statliga bolag. Ideologin är den andra sidan, och det ideologiska nederlaget sved nog värst för regeringen.
Det är förvisso inte så att den samlade oppositionen har ett gemensam ideologiskt motstånd mot försäljning av statliga bolag, tvärtom: V anser att alla företag som gör något mer komplicerat än kolor är samhällsnyttiga, och därför ska ägas av staten. S är luddigare, men vill ha statligt ägda bolag för "näringspolitikens" skull och för att bolagen ger avkastning till staten (att staten i dåliga tider tvärtom kan tvingas pumpa in pengar i bolagen undvek S-politikerna att prata om). SD vill inte att utländska ägare ska ta över svenska bolag. MP hade svårast att förklara sin ståndpunkt, men Maria Wetterstrand tycker att SBAB är ett "viktigt verktyg för att skärpa konkurrensen på bolånemarknaden".
SBAB brukar annars pekas ut som det bolåneinstitut som mest aggressivt bäddat för en bolånebubbla i Sverige.
Regeringspartiernas ideologiska syn på statliga bolag är enkel: Staten ska bara äga bolag när marknaden av någon anledning inte kan göra det, som i fallet Systembolaget. Men regeringen fick alltså stryk i denna ideologiskt viktig fråga, och i värsta fall var det bara början på en ny trend.
Håkan Juholt har nämligen inte som Mona Sahlin lovat att "aldrig någonsin" göra sig beroende av SD, han kan känna sig mycket friare att ta emot deras stöd än hon har gjort. SD, å sin sida, är arga över de borgerligas migrationsöverenskommelse med MP och vill nog gärna sätta dit regeringen. Att V gillar att piska alliansen behöver knappt nämnas, och MP framstår som oförutsägbara - särskilt som de snart ska byta ut språkrören.
Frågan är hur mycket stryk regeringen kan ta, och vad som händer när gränsen är nådd. Ett nyval bör undvikas, eftersom det sannolikt skulle förstärka SD:s vågmästarroll. Ett djupare samarbete mellan regeringen och MP verkar inte heller troligt, då både allianspartierna och MP skulle tvingas släppa många hjärtefrågor. Samtidigt som riksdagspartierna ska ta ansvar för Sverige har de ett ansvar inför sina egna väljare att föra den politik de gick till val på. Reinfeldt såg sammanbiten ut i tv, situationen är besvärlig.