Det är svårt att förhålla sig till en regim som inte för en sekund bryr sig vad omvärlden tycker och gör. När det kommer till kritan är omvärlden ganska maktlös. I Vitryssland har läget trappats upp efter förra helgens valtragedi. Diktatorns Lukasjenko hotar ned långa straff och prygel för dem som verkar inom oppositionen. Säkerhetstjänsten KGB går för full maskin i sin jakt på kritiska medborgare. Mycket av regimens brutalitet har även vi kunnat se då det funnits fotografer och andra på plats som dokumenterat övergreppen.
Demokratiaktivister och anhöriga till fängslade vädjar om hjälp utifrån med att få veta vad som hänt deras nära och kära. På Facebook och internet flödar det av ögonvittnesskildringar och rop på hjälp. Att regimen skulle fuska i valet var inte så överraskande, men att reaktionen mot dem protesterande och opposition blev så hårdför och så öppen har chockerat många politiker utanför landet. Det talas nu om att visa en "skarp reaktion" mot den vitryska regimen, men vad den ska bestå av är inte så tydligt.
Ekonomiska sanktioner mot landet har prövats tidigare, med uppenbart dåligt resultat. Dagens Nyheter har i några artiklar visat på hur svenska företag (bl a Telia och Ericsson) finns verksamma i Vitryssland och erbjuder teknik och tjänster som regimen använder för att hålla efter folk. Telia ägs dessutom till en del av svenska staten, vars utrikesminister Carl Bildt haft stark och klargörande kritik mot Lukasjenkos diktatur.
Här finns ett dilemma som vi borde tala om mer. Företagen försvarar sig med att deras teknik inte är problemet och att de genom att verka i landet bidrar till en bättre vardag för vanliga människor. Mot det ska ställas att verkligheten är som den är.
- Det mest anmärkningsvärdaär den nonchalans de visar inför att de gör affärer med en diktatur. Man skulle ju åtminstone anta att de tyckte det var besvärande, sa europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) till DN häromdagen.
Det är dock långt ifrån säkert att en ekonomisk isolering skulle knäcka regimen. Viktigt är också vad demokratiaktivisterna och oppositionen vill. Om den förespråkar ekonomisk bojkott - vilken den inte gör just nu - bör detta ändå övervägas.
En lynnig diktator i Minsk är förstås främst ett stort problem för människorna i landet, men även vi som bor i dess närhet påverkas. Det gör tillvaron lite osäkrare för oss alla.
Och vad värre är, och som inte rapporterats så mycket om, är att utvecklingen också i Ukraina går baklänges. Även där förekom omfattande valfusk i lokalvalen i oktober och regimen har satt stark press på människor som är aktiva i oppositionspartier. Allt det som den orangea revolutionen födde är dött. Utrymmet för medier och civilt samhälle har krympts. De fönster av mer frihet som öppnades har stängts. Vallagarna har ändrats så att Viktor Janukovitjs eget parti gynnas. Utvecklingen i Kiev är inte lika drastisk som den i Minsk, men rörelseriktningen är mot den vitryska modellen.