Kommissionens kritik mot polismakten och berörda myndigheter var lika glasklar som svidande. Mycket i händelseförloppet hade kunnat förhindras eller förmildrats om bara förberedelserna varit de rätta. När alla "om" läggs på varandra utgör de tillslut ett berg av detaljer och tillfälligheter som alla tycks gå åt fel håll.
Om bara gatan framför regeringsbyggnaden varit avstängd för fordonstrafik, som var tänkt sedan flera år tillbaka. Om bara rikslarm hade utfärdats och en beskrivning av gärningsmannen i polisuniform hade kommit till allmänhetens kännedom. Om bara polispatrullen som Breivik passerade på sin väg ut ur Oslo centrum vetat om flyktbilens registreringsnummer. Om, om, om. Det kan fortsätta i oändlighet.
Rapporten har redan medfört konsekvenser. När detta skrivs har rikspolischefen Öystein Maeland avgått. Kommer avgången få någon större effekt? Förmodligen inte. Kommissionen lämnade dessutom 31 förslag på hur säkerheten kan förbättras i Norge. Om alla genomförs, är vi säkra då? Naturligtvis inte.
Den finns alltid, den mänskliga faktorn. I krissituationer blir vi rädda, får panik och glömmer saker. Och så förstås det svåraste av allt: Hur förbereder man sig för det otänkbara?
Senast någon jämförbar krissituation inträffade för Sveriges del var vid den stora jordbävningen och efterföljande tsunamin i Sydostasien under mellandagarna 2004.
Regeringen Persson hade inledningsvis svårt att förstå vidden av naturkatastrofen. Statssekreterare och ministrar var på vift när de borde ha ägnat tid åt att sätta sig in i situationen. Dagarna rullade på utan att man lyckades få ordning på krishanteringen. När svar efterfrågades staplades undanflykter och halvsanningar på varandra.
Precis som det offentliga Norge nu får tuff kritik fick den svenska regeringen det när Katastrofkommissionen lade fram sin rapport i december 2005. Men den svenska regeringen kunde lika lite som det offentliga Norge råda över naturen eller terrorister. Att vara förberedd för det osannolika och otänkbara är inte lätt. Att delvis famla i mörker när det ändå sker är ofrånkomligt.
För den moderna människan är olyckor och katastrofer inte längre del av en mytologisk värld som ger förklaring till det som skett. Ondska och olycka vill vi rationalisera bort. Med kalkyler och planering ska vi få det att försvinna. Till viss del har och kommer vi att lyckas. Men aldrig fullständigt. Hur förberedda vi än är kommer naturens nycker och människors vansinne att fortsätta överraska oss. Att ständigt vara förberedda på det otänkbara är omöjligt.