Hur tänker regeringen göra Sverige mer jämställt?

Det är inte ofta som jämställdhetsfrågorna står i centrum för den massmediala uppmärksamheten. I Sverige sker det en gång om året, på den internationella kvinnodagen, som infaller i dag. Övriga dagar under året får frågor om jämställdhet slåss med andra nyheter och de försvinner inte sällan i mediebruset.

Foto: Fotograf saknas!

Linköping2007-03-08 00:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Det är inte ofta som jämställdhetsfrågorna står i centrum för den massmediala uppmärksamheten. I Sverige sker det en gång om året, på den internationella kvinnodagen, som infaller i dag. Övriga dagar under året får frågor om jämställdhet slåss med andra nyheter och de försvinner inte sällan i mediebruset.

Syftet med kvinnodagen är att uppmärksamma kvinnors villkor - och de varierar rejält mellan länder och världsdelar.

Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men här finns ändå mycket att göra när det gäller mäns och kvinnors lika villkor på arbetsmarknaden och i privatlivet.

Fortfarande förekommer osakliga löneskillnader, alltjämt tar kvinnorna det största ansvaret för hemarbetet, många kvinnor utsätts för våld och allt fler kvinnor i Sverige lever under hedersförtryck.

Debatten om hur Sverige ska bli mer jämställt domineras av feminister på den politiska vänsterkanten. Där finns Feministiskt initiativ med Gudrun Schyman i spetsen och hennes forna kamrater i vänsterpartiet.

De delar tron på att jämställdheten kan stärkas genom politiska beslut som tvingar fram förändringar. Därför vill de kvotera in kvinnor i näringslivets styrelser och dela föräldraförsäkringen lika mellan mammor och pappor på laglig väg.

De borgerliga partiernas hållning i viktiga jämställdhetsfrågor och inställningen till feminismen som ideologi är betydligt spretigare.

En gemensam nämnare bland allianspartierna i jämställdhetsdebatten är betoningen på självbestämmande och valfrihet. Där vänsterfeminister vill tvinga företag och familjer att bli jämställda genom lagar och regler, vill de borgerliga att de berörda ska bestämma själva vilka de vill ha med i en styrelse och vem av föräldrarna som ska vara hemma och hur länge.

Samtidigt varierar inställningen till feminismen i det borgerliga blocket.

Birgitta Ohlsson (fp) är den mest framträdande feministen på högerkanten. Hon kallar sig liberal feminist och är för en individualisering av föräldraförsäkringen.

Många moderater, däribland statsminister Fredrik Reinfeldt, vill inte kalla sig feminist. Anledningen är att vänstern har "tagit patent på" feminismen. Och i det ligger förvisso viss sanning; att vara feminist i dag är nästintill synonymt med att vara vänster.

Det är en omständighet som man inom det borgerliga laget tycks ha kapitulerat inför. Statsministerns olyckliga vägran att befatta sig med feminismen kan tyvärr inte ses på något annat sätt än att det är en kamp som han inte är beredd att ta upp.

Detta i kombination med att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) har varit anmärkningsvärt tyst leder knappast till att fler feminister förknippar den borgerliga alliansen med en politik för jämställdhet, eller till att fler röstar borgerligt.

Det är dags för de borgerliga partierna att sätta ned foten.

Hur ser deras politiska dagordning för ett mer jämställt Sverige ut? Vilka åtgärder är de villiga att vidta för att jämställdheten ska bli mer än tomt prat?

Och var står alliansen i förhållande till feminismen?

Läs mer om