När Vänsterpartiets kongress inleds i morgon vill partistyrelsen hålla fast vid modellen med en partiledare. Men en majoritet av partidistrikten vill ha delat partiledarskap (SvD 3/1).
Om kongressen väljer delat ledarskap blir det spännande personval på fredag. Valberedningens förslag Jonas Sjöstedt är favorit, men blir Ulla Andersson eller Rossana Dinamarca hans parhäst?
Ulla Andersson har liksom Sjöstedt varit för delat ledarskap hela tiden, vilket bör underlätta samarbetet. Dinamarca avvisade tidigt delat ledarskap, som ett sätt att "fortsatt kunna ha en manlig partiledare".
Uttalandet säger mycket om Dinamarcas kandidatprofil. Både hon själv och hennes anhängare trycker hårt på identitetspolitiska markörer; att Rossana Dinamarca bör väljas eftersom hon har flest "minoritetspoäng". Hon "förkroppsligar" V:s framtidsstrategi, skrev några debattörer i Flamman 30/11. Dinamarca själv beskriver sig som "en ung invandrarkvinna" med "arbetarbakgrund" i ett parti som domineras av etniskt svenska män mellan 50 och 64 år utan arbetarbakgrund (DN Debatt 19/8).
Man kan förstå Dinamarcas strategi. Efter avslöjanden om att hon har flugit till och från jobbet för hundratusentals skattekronor och att hon inte har betalat V:s "partiskatt" är minoritetspoängen hennes enda konkurrensmedel. Ändå blir det smått smaklöst när hon i Partiledaren och kandidaten (P1 2/1) drar snyfthistorien om sin bakgrund och menar att den har minskat hennes chanser att bli partiledare, eftersom politiken är viktigare än taktiken för henne. Att flyga för skattebetalarnas pengar och slippa undan partiskatten verkar mer förslaget än otaktiskt.
Dessutom är Dinamarca inkonsekvent. Hon avvisade tanken om delat ledarskap med att V:s feminism handlar om maktperspektiv och inte att "räkna huvuden" (DN Debatt 19/8). Men om det är oviktigt att räkna huvuden så är ju varken Dinamarcas kön, ålder, invandrarbakgrund eller arbetarbakgrund av betydelse. Därmed borde hennes kandidatur falla.