Du vet. Jag vet. Alla vet. Att krishanteringen var otillräcklig. Att ledarskapet saknades. Katastrofkommissionens rapport är skakande läsning. Ansvaret för det organisatoriska kaos som präglade dygnen efter tsunamin vilar ytterst på statsminister Göran Persson och regeringen. Självklart är det så. Anser väljarna att Perssons kabinett är förbrukat, dömt att förtvina på inrikes-politikens sophög, finns möjligheten att röja det ur vägen i nästa val.
Med Fredrik Reinfeldt (m) eller Lars Leijonborg (fp) som statsminister hade krishanteringen fungerat friktionsfritt. Det lät herrarna meddela i går. Därmed fick begreppet hybris ett ansikte (eller två). Och de efterkloka dansar sin hysteriskt triumfatoriska vanvettsdans.
Det viktigaste framöver är att regering och riksdag snarast beslutar om den centrala, operativa krisledningsstab som katastrofkommissionen efterlyser i sin rapport. Men fortfarande gäller, att naturkatastrofer och andra extraordinära händelser även i framtiden kommer att drabba människan med oförsonlig kraft. Oavsett vad statsministern i Sverige heter.