Vi skrev tidigare i veckan om den tröstlösa ideologiska blockering som envist hindrar vänstern från att släppa planekonomin inom sjukvården. Varje tillstymmelse till sjukvård utanför landstingens suveräna domvärjo ses ju som en politisk positionsförlust.
Draget är tydligt på varje nivå, det handlar om allt från att Östergötlands landsting säger upp samarbetet med Familjeläkarna till att man i riksdagen driver igenom en stopplag för vinstdrivande vård.
Men när verkligheten inte stämmer med den politiska kartan, vad gör ideologen då? Kämpar vidare? Stoppar huvudet i sanden? I Östergötlands fall hycklar man.
Som Corren skrev i går har det uppdagats att landstinget i Östergötland äger aktier i det privata sjukvårdsföretaget Capio. Liksom fem s-styrda kommuner. I åtminstone en av dessa kommuner har kommunalrådet anslagit en klädsam s-röd färg på kinderna och sagt att man skall avyttra aktierna.
Men Östergötlands landstingsråd Paul Håkansson vägrar se någon motsättning mellan sin officiellt socialdemokratiska syn på offentlig vård och ägarskapet i ett privat vårdföretag. Tvärtom lyfter han fram det faktum att Capio ju går bra.
Jovisst, det är väl bra att landstingets uppenbarligen placerar sina pengar i vinstbranscher. Men hur trovärdigt är det egentligen att låta landstingets resurser förvaltas av företag som Håkansson och hans partikamrater ägnar sin politiska energi åt att bekämpa? Man kommer osökt att tänka på alla de socialdemokratiska pampar som trängs för att få bli vårdade på privata Sofiahemmet i Stockholm.