Bara 36 procent av de heltidsarbetslösa fick ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i november 2011 (DN 22/2). Övriga var hänvisade till släkt och försörjningsstöd.
Nyheten lockade fram de vanliga kommentarerna. "Vi får inte ut 80 procent i ersättning", gnällde löntagare som slår i a-kassans tak. "Avgiften är så hög att många väljer bort a-kassan", gnällde facken och vänsterpolitikerna. "A-kassan måste bli obligatorisk", gnällde de borgerliga politikerna.
Men även om man kan diskutera alla dessa synpunkter, har de inte med gårdagens nyhet att göra.
Arbetslöshetsförsäkringen består nämligen inte bara av de a-kassor man kan bli medlem i. Det finns också en allmän grundförsäkring som ger ersättning till alla som uppfyller arbetsvillkoret, även om man inte är med i någon a-kassa. De 64 procent som inte får någon ersättning får inte ens grundförsäkringen, och skulle alltså inte vara hjälpta av medlemskap i en a-kassa.
Regeringen har skärpt arbetsvillkoret, men inte dramatiskt (minst 70 timmars arbete i månaden under 6 månader höjdes till minst 80 timmar). Det slopade studerandevillkoret spelar in, men den förändringen var rimlig - för att försäkra en inkomst bör man ha en inkomst.
Unga och utlandsfödda är överrepresenterade bland dem som inte får ersättning. De har inte lyckats få in en fot på arbetsmarknaden, eller så får de så tillfälliga och kortvariga jobb att de inte uppfyller arbetsvillkoret.
Problemet är alltså inte arbetslöshetsförsäkringen, utan den stela svenska arbetsmarknaden med dess höga trösklar, som stänger ute många unga, lågutbildade och invandrare. Hyvla trösklarna på arbetsmarknaden i stället för arbetsvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen!