När Cecilia Stegö Chiló utnämndes till kuturminister tolkades det av många som att regeringen planerade omvälvande förändringar av public service. Stegö Chiló hann också säga upp SR:s och SVT:s sändningsavtal med staten innan det kom fram att hon inte betalat tevelicensen på 16 år och hon tvingades avgå.
Sedan fick den public service-vänligare Lena Adelsson-Liljeroth ta över som kulturminister, och mycket tydde på att Stegö Chilós avtryck i politiken blev som att spotta i motvind: hennes ideologiskt motiverade beslut att inte betala tevelicens omöjliggjorde en debatt om större förändringar av public service.
Men moderaterna är nog inte helt nöjda med de statliga etermedierna. Vid moderaternas partistämma gick de allra ljudligaste skrattsalvorna till en ungmoderat som med syrlig ironi hälsade vännerna från "den fria televisionen" välkomna.
Och nog är det litet beklämmande att när SVT lanserar nya reklamfilmer för "den fria televisionen" så är inte budskapet att SVT är bra, utan att alla andra är dåliga.
Samtidigt kräver cheferna för Sveriges Radio och Sveriges Television, Kerstin Brunnberg och Eva Hamilton, mer pengar.
"Vi blöder", säger Eva Hamilton till Svenska Dagbladet, och erkänner att det fortfarande svider att TV4 köpt teverättigheterna till Nobelfesten.
Public service-cheferna vill att teveavgiften ska bli högre, och påpekar att utländska public service-företag får högre uppräkningar av sina anslag, och att den svenska uppräkningen med två procent per år inte motsvarar kostnadsökningarna i mediebranschen.
Men det finns människor som ifrågasätter tevelicensen. Somliga lyssnar och tittar hellre på andra kanaler än SR:s och SVT:s, och tycker att det är konstigt att de ändå måste bidra till public service-företagen. Andra lyssnar och tittar mycket på public service, men ställer sig tveksamma till företagens prioriteringar.
Varför ska public servie ägna sig åt dokusåpor och lättsamma nöjesprogram när de kommersiella kanalerna gör det minst lika bra? Tänk så mycket mer barnprogram, kultursatsningar, politiska debatter, utrikeskorrespondenter och granskande journalistik som pengarna skulle räcka till - om verksamheten koncentrerades till detta.
Denna ståndpunkt kritiseras ofta för att vara elitistisk, men ju mer SR:s och SVT:s satsningar på bred underhållning drunknar i konkurrensen från de kommersiella kanalerna - samtidigt som de minskar det ekonomiska utrymmet för program som public service är ensamma om - desto mer relevant blir frågan om public service-företagens uppdrag.
Ett smalare men vassare public service som finansieras med skattemedel i stället för via teveavgift är ett förslag som då och då kommit från borgerligt håll. Det kan vara dags igen.
För public service borde det vara viktigare med gedigna vetenskaps- och kulturprogram som förklarar varför Nobelprisen gick till aktuella pristagare, än att direktsända flera timmars frackfest från Blå Hallen.