Stenkastning mot polisen, brinnande sophus och krossade lägenhetsfönster. Det är inte vad vi normalt förknippar med svenska förorter. Ändå är det just sådana scener som media har kunnat rapportera om från Malmö de senaste dagarna.
Att den skånska huvudstaden har problem med förslumning, segregation och utanförskap undgår knappast den som vistas där en tid. Nästan 40 procent av Malmös befolkning bor i områden med en sysselsättningsgrad under 60 procent. Här finns en unik koncentration av socialt utsatta miljöer. Men problemen i sig är inte unika och den skånska utvecklingen borde vara en väckarklocka för resten av landet.
De senaste oroligheterna i Malmö började förra helgen när uppemot ett hundratal barn och ungdomar attackerade en polispatrull i stadsdelen Rosengård med ägg, flaskor och stenar. Sedan dess har flera anlagda bränder rapporterats - senast igår - liksom vandalisering, misshandel och stenkastning mot en butik.
Hur är det möjligt att utvecklingen fått gå så här långt? Det är få som har något bra svar på den frågan. Att det uppstår incidenter i en stadsdel som Rosengård - där 8 000 av de 20 000 invånarna är barn mellan 7 och 15 år - är kanske inte så konstigt. Men anlagda källarbränder och stenkastning mot polisen kan inte avfärdas som pojkstreck.
- Det är ett jätteproblem att det driver runt så mycket barn och ungdomar, säger en butiksinnehavare i området till Sydsvenska Dagbladet. Och visst har något gått väldigt snett när vuxna inte vågar röra sig ute på grund av aggressiva ungdomsgäng.
Att polis, brandkår, bussar och butiker attackeras av ungdomar kan lätt tolkas som en protest mot samhället. Det är i varje fall ett tydligt tecken på integrationspolitikens misslyckande. Men de stora förlorarna och offren är inte polisen. Det är de boende i områdena, som får sina fönsterrutor krossade och soprum nedbrända. Det är de som får sina cyklar stulna och som inte vågar gå ut på kvällen.
Regeringen har satt upp kampen mot utanförskapet som ett av sina viktigaste mål. Folkpartiets förslag att inget bostadsområde ska ha en sysselsättning under 60 procent vore ett utmärkt delmål i det arbetet. Lyckas inte regeringen med sin ambition är risken stor att vi får se händelser liknande dem i Malmö på fler håll i landet.
Barn och ungdomar behöver någon att se upp till. De behöver stolta föräldrar som känner sig delaktiga i samhällslivet. De behöver se att det finns andra mål i livet än att vara störst, bäst och tuffast i kvarteret. Det senare leder lätt fel.
Bristen på kontakt mellan barn och vuxna är ett generellt problem i det svenska samhället. I områden med svåra sociala omständigheter blir detta extra tydligt. Här behöver politikerna gå in och ta ett ansvar, inte minst genom att stötta lokala föreningar och ideella initiativ.
På längre sikt är en fungerande skola och fler vuxna i arbete nycklar till att bryta utanförskapet.
I slutändan handlar det om vilket Sverige vi vill leva i.