Ett stort västland med gigantisk statsskuld går snart till presidentval.
Nej, det handlar inte om USA den här gången, utan Frankrike som nästa söndag röstar om vem som ska styra landet de kommande fem åren.
Frankrike är ett land där den pågående ekonomiska krisen borde få ett stort genomslag i valrörelsen. Arbetslösheten ligger strax under 10 procent, den högsta siffran på tio år, men har aldrig varit under 7 procent de senaste trettio åren. Det har skapat stora bidragsenklaver med kronisk arbetslöshet, främst i invandrartäta områden runt de franska storstäderna. Statsskulden ligger över 80 procent av BNP och närmar sig sakta 90 procent. Inte sedan 1974 har den franska statsbudgeten haft balans mellan intäkter och kostnader. Den offentliga delen av ekonomin upptar 56 procent av BNP, störst i hela eurozonen. Det är till och med större än i Sverige, trots att Frankrike saknar Sveriges sunda statsfinanser. Det finns med andra ord goda skäl för franska väljare och politiker att adressera frågor om nationens ekonomiska tillstånd i den pågående valrörelsen.
Men i stället för Frankrikes ekonomiska problem handlar den pågående valrörelsen om annat. I eftersvallet av terrordådet och morden i Toulouse då en islamist dödade sex personer har presidenten Nicholas Sarkozy fokuserat på hårdare tag mot extremistgrupper och, precis som i valet 2007, sträckt ut en hand till de väljare som vill se en minskad invandring till Frankrike.
Händelserna i Toulouse har gett Sarkozy en förevändning att prata om annat än den höga arbetslösheten eller den stagnerande konkurrenskraften, men det finns andra starkare skäl till att de ekonomiska strukturproblemen inte står högst på agendan.
För det första väljs den franska presidenten i två omgångar. Den 22 april ställer tio kandidater upp. De två bäst placerade går vidare till en slutrunda två veckor senare. Det säger sig själv att det viktiga inte är att vinna den breda massan i första omgången. I stället handlar det om att mobilisera tillräckligt med kärnväljare för att bli topp två.
För det andra finns i Frankrike en djupt rotat antikapitalism, olikt alla andra utvecklade länder i världen. För både vänstern och de konservativa gaullisterna är statens roll central. Den ska inte bara tillhandahålla trygghetssystem utan också vara en näringslivsaktör. Inget land i Europa har så många och stora statliga företag som Frankrike. Ekonomiskt liberala partier finns förstås också i Frankrike men de vinner sällan något större stöd.
Den franska situationen är på sikt ohållbar. Görs inget riskerar Frankrike att inom ett par år bli eurozonens nya problembarn. De kommande veckorna får utvisa om någon av presidentkandidaterna vågar ta bladet från munnen den här valrörelsen.