"Jag kan inte lova Nobelpris till Sverige, men jag kan lova en storsatsning på forskning."
Det sade utbildnings- och forskningsminister Lars Leijonborg när han efter maktskiftet i Rosenbad presenterade regeringens nya globaliseringsråd. Totalt tänker de borgerliga skjuta till en miljard kronor till forskningsbudgeten (260 miljoner 2007, 300 miljoner 2008 och 400 miljoner 2009).
Attityden är helrätt. Om vi ska kunna dra nytta av den globala ekonomins vinster får vi inte nöja oss med att det mesta förblir vid det gamla. Det behövs ett ledarskap som tror på framtiden, uppmuntrar kunskap och entreprenörskap och som vill rusta oss att möta den nya tidens verklighet med tillförsikt.
Samtidigt är det viktigt att redan i dag stanna upp och fråga vad som bör uppnås. Vi vet att många europeiska länder ökar investeringarna i forskning och utveckling (FoU). Men också att det görs stora satsningar i branscher utan ljusa framtidsutsikter.
Vid ett utmärkt forskningsseminarium i Stockholm i går - arrangerat av Kungliga Vetenskapsakademin, Riksbankens jubileumsfond och Saco - slog en rad internationella forskare fast att det behövs mer resurser och fler privata investeringar om de högt uppsatta målen inom forskningspolitiken ska kunna infrias.
De konstaterar också att de nordiska länderna ligger i framkant och att näringslivets FoU-satsningar är betydligt mindre i länder som Polen och Spanien.
Förändringarna som sker i globaliseringens fotspår visar att den europeiska forskningen både behöver bli mer strategisk och långsiktig.
Det finns även goda anledningar att bygga fler broar mellan forskningsinstituten och näringslivet och fördjupa samarbetet över nationsgränserna - i synnerhet om Europa ska kunna komma ifatt USA och redan 2010 bli världens mest konkurrenskraftiga marknad. Att Sverige - likt Danmark - har valt att tillsätta ett globaliseringsråd visar att man förstår att det krävs rejäla tag om kunskapsutvecklingen i samhället ska stärkas och tätpositionen inom OECD bibehållas.
Däremot landar man helt fel när man sätter upp ett mål att 50 procent av en årskull ska börja läsa vid universitetet vid 25 års ålder. Viljan att åstadkomma en hög och jämn utbildningsnivå är rätt. Men utbudet av välutbildade bör inte öka snabbare än efterfrågan. Och en kvantitativ ökning får inte ske på bekostnad av god kvalitet.
När Mille Milnert, rektor vid Linköpings universitet, nyligen bjöd in till frukostmöte på stadens flygplats betonade han vikten av att kunna erbjuda en attraktiv forskningsmiljö och universitetets viktiga roll som tillväxtmotor i hela Östergötland.
Det är en utmärkt signal till östgötarna. Och till näringslivet och Rosenbad.