Det suckades besviket bland journalisterna som lyssnade på Magdalena Anderssons presentation av Socialdemokraternas skuggbudget. Det var ju inga nyheter, mest fromma förhoppningar och långsiktiga ambitioner i ett ganska fluffigt dokument.
Blickar man bortom (frånvaron av) raka nyhetspuckar och siffersatta reformer säger ändå skuggbudgeten en hel del om Socialdemokratins riktning just nu. Löfven och Andersson är till exempel inte rädda för att använda borgerliga tankar som de gillar. Att låta små och nya företag göra avdrag för forskning och utveckling mot arbetsgivaravgifterna är en idé från Globaliseringsrådet. Att ge skattekredit till socialbidragstagare som börjar jobba, eller finansiera infrastrukturprojekt genom brukaravgifter, är modeller som alliansregeringen arbetar med.
Avsaknaden av beröringsskräck mot borgerliga idéer bådar gott, eftersom det bäddar för blocköverskridande uppgörelser på strategiska områden.
Intressant men också problematiskt är hur budgetmotionen behandlar effekterna av globaliseringen. Den beskrivs helt riktigt ha minskat fattigdomen i världen dramatiskt. Kontrasten mot vänsterns globaliseringskritiska tonläge vid millennieskiftet är välgörande. Men samtidigt klagar S över ökade inkomstskillnader i Sverige, och tycks inte se att det också är en effekt av globaliseringen. När billig arbetskraft i Kina plötsligt är ett realistiskt alternativ kan inte länder i väst fortsätta att upprätthålla en konstgjord, sammanpressad lönestruktur.
Ändå förkastar S regeringens försök att sänka arbetslösheten genom sänkta kostnader (olika rabatter på arbetsgivaravgiften, sänkt krogmoms). Framgångsreceptet enligt S är i stället att konkurrera med kunskap, att "ligga längst fram i utvecklingen".
Det ska ske genom - tadam! - utbyggnad av högskolan, att hälften av alla ungdomar pluggar på högskola och att arbetslivserfarenhet åter blir en merit när man söker till högskolan. Alltså återanvändning av just sådana gamla S-reformer som har sänkt nivån på och nivellerat den högre utbildningen i Sverige. Den akademiska elitism som krävs för att kunna utmana de tunga spelarna när det gäller innovation och utveckling lyser med sin frånvaro.
Lika märkliga är de korporativa tankegångarna: Eftersom globalisering och frihandel är bra ska staten tillsammans med akademi, näringsliv och fack bilda råd och beredningar där man identifierar framtidsbranscher och innovationsmöjligheter och satsar på dessa. Det snuddar vid protektionism, och innebär en stor risk att kreativa och nytänkande företag hamnar i kylan eftersom de saknar de rätta kontakterna.
Det finns lovande ansatser i S-budgeten, men också tendenser som skrämmer. Att nivellera högre utbildning och att låta politiker avgöra vilka branscher som hör till framtiden har inte fungerat tidigare, och är definitivt inte svaret på globaliseringens utmaningar.