I morgon fredag invigs Pridefestivalen i Stockholm. Årets evenemang är större än vanligt eftersom det är ett arrangemang för hela Europa - Europride. Besökare väntas från hela världen och invigningen hålls på Skansen, med allsång och tal av EU-minister Cecilia Malmström (fp) och den indiske prinsen Manvendra Singh Gohil.
Å ena sidan handlar Pride knappt längre om politik. Det har blivit ett slags karneval till mångfaldens ära. Festsugna heterosexuella och homosexuella deltagare flockas kring schlagerkavalkader, öltält och den spektakulära paraden. Men att samlas för att hylla varje människas rätt till sin egen identitet oavsett samhällets konventioner är inte det sämsta. Och att det budskapet appellerar till fler än bara homo-, bi- och transsexuella personer kan enbart ses som positivt.
Å andra sidan har festivalen i år valt att uppmärksamma situationen för homosexuella och transsexuella i länder där de saknar de mest elementära rättigheter. Ett klokt val, eftersom dessa länder fortfarande är fler än dem där det är självklart att mänskliga rättigheter även innefattar rätten att välja vem man älskar.
Prins Manvendra Singh Gohil kommer förmodligen i sitt öppningstal att berätta om situationen i Indien, där han själv är en av mycket få homosexuella män som vågar trotsa det repressiva samhällsklimatet genom att leva öppet.
EU-minister Cecilia Malmström kommer säkert att lyfta fram EU:s arbete för homosexuellas rättigheter i bland annat Polen och Lettland.
Det är rimligt att Sverige internationellt försöker ge röst åt sexuella minoriteters rättigheter, precis som vi försöker uppmärksamma kvinnors, barns och etniska minoriteters rätt i andra länder.
I många länder är homosexualitet förbjudet i lag. Att sådana lagar omsätts i avrättningar av homosexuella som i Iran och Somalia, eller i fängelse och spöstraff som i Egypten hör trots allt till ovanligheterna.
Vanligare är att samhällskulturen är så repressiv att någon möjlighet att leva som homosexuell inte existerar, ens i det fördolda. Det gäller även många länder där inget lagligt förbud mot homosexualitet existerar - exempelvis i flera afrikanska länder.
När det gäller kvinnlig homosexualitet är det rent av ovanligt att det finns ett lagförbud - men det har inget med tolerans att göra. Tvärtom är tanken på att kvinnor har en egen sexualitet i vissa kulturer så avlägsen att man inte ser behovet av en sådan lag.
Det finns också länder som Kina, där homosexuella relationer är lagliga och en gaykultur sakta växer fram - delvis med acceptans från staten. Men trots det är steget långt till lagar som skyddar mot diskriminering, eller ger homosexuella parrelationer en laglig status.
Sexuella minoriteters rättigheter är en god temperaturmätare på hur öppet ett samhälle är.
I Teheran dansar inga transor på gator och torg. De fängslas eller avrättas.
Därför har även de som inte går med i Prideparaden nästa vecka skäl att känna sig stolta över att den finns.