När George W Bush sommaren 2002 som första amerikanska president gav ett officiellt stöd åt bildandet av en palestinsk stat såg många ljuset i tunneln på den långvariga konflikten mellan israeler och palestinier. Det var förståeligt. Utan ett aktivt engagemang från USA:s sida skulle freden och en livskraftig palestinsk stat inte vara möjlig. Åtminstone inte redan 2005.
Men Bush skulle aldrig komma att sätta tyngd bakom den så kallade färdplanen för fred. I stället för att hörsamma devisen att vägen till fred och stabilitet i Mellanöstern går via Jerusalem valde Vita Huset att rikta det mesta av sin uppmärksamhet mot Irak. I dag vet vi att det både var feltänkt och kontraproduktivt.
Det är lätt att önska att USA borde göra mer. Utvecklingen i regionen är förödande och en vital palestinsk stat framstår allt mer som en fåfäng dröm. I alla fall under Bushs tid vid makten.
Men även om kritiken är välförtjänt är det inte särskilt fruktsamt att älta misslyckade strategier och svikna åtaganden.
Man får inte heller glömma att det ytterst är de stridande parterna - israeler och palestinier - som bär det största ansvaret för att freden inte blivit av och att den snart 40-åriga ock-upationspolitiken ännu inte upphört.
I sin bok Hur man botar en fanatiker (2006) skriver den israeliska författaren Amos Oz att de flesta israeler och palestinier är förnuftiga och pragmatiska. För Oz är det också självklart att konflikten hade varit löst om det inte vore för fanatikerna på båda sidor.
Analysen är riktig. För att freden och försoningen ska bli verklig måste båda parter ha ledare med mod att fatta smärtsamma beslut, ingå plågsamma kompromisser och bekämpa extremisterna. Vilket också Oz är flitig med att påpeka.
För den palestinska regeringen är det nu särskilt viktigt att fråga vilken väg man vill vandra. Snart ett år har gått sedan islamistiska Hamas vann väljarnas förtroende. Men ännu har man inte velat erkänna tidigare överenskommelser med Israel och dess rätt att existera.
De skarpa motsättningarna mellan Hamas och sekulära Fatah är inte heller något att glädjas över.
Men det är bra att president Mahmoud Abbas pressar på för en samlingsregering och att han flaggar för nyval om denna inte kommer till stånd. Även om tajmingen kan ifrågasättas och om ett nyval leder till maktskifte.
Det råder inga tvivel om att både Israel och världssamfundet bär ett stort ansvar för den situation som nu råder. Bojkotten av en demokratiskt vald regering i ett ockuperat område och frysningen av bistånd och skattemedel har fört det palestinska samhället till randen av kollaps.
Men det går inte att kompromissa om rätten att existera. Om bojkotten ska hävas och meningsfulla förhandlingar inledas måste Hamas släppa den destruktiva idén om att en palestinsk stat ska bildas först när Israel har utplånats.