Inom vänstern har man länge fört hetsiga diskussioner om så kallad identitetspolitik. Förenklat står traditionell socialism, som bygger på klassanalys och omfördelning av ekonomiska resurser, mot en "modern" vänster som hellre än samhällsklasser pratar om grupper som förtrycks på grund av kön, sexuell läggning, etnicitet, religion eller funktionshinder. Enligt identitetspolitiken ska dessa grupper befrias från förtryck genom positiv bekräftelse av gruppidentiteten, och att gruppmedlemmarna får fördelar som andra inte har, till exempel kvotering och positiv särbehandling.
Mona Sahlin brukar beskrivas som en typisk identitetspolitiker, och hennes interna kritiker är rädda att fokuseringen på förtryckta grupper gör att klassfrågorna hamnar i skymundan.
På den borgerliga sidan har man inte brytt sig särskilt mycket om identitetspolitiken - förrän nu. Alltfler borgerliga röster höjs för att kvotera både föräldraförsäkring och bolagsstyrelser, och Muf-ordförande Niklas Wykman vill att M ska bli en rörelse mot att "kvinnor, muslimer, homosexuella och många andra är (...) underordnade den vite, heterosexuelle mannen" (DN 11/12).
Det är inte bra.
Liberal politik har nämligen av tradition ett annat, i mina ögon överlägset, sätt att bekämpa förtryck och diskriminering: Lika rättigheter och skyldigheter för alla individer, oavsett grupptillhörighet. Om detta fungerade fullt ut skulle diskriminering överhuvudtaget inte förekomma.
Tyvärr är det ett faktum att till exempel kvinnor, homosexuella och muslimer i vissa sammanhang diskrimineras. Men lösningen är inte identitetspolitik, eftersom den bara leder till legitimerad, samhällssanktionerad diskriminering av "överordnade" grupper. Det visar sig i att det har blivit fritt fram att trycka ned och förnedra vita, heterosexuella medelålders män - till exempel genom att kalla dem "gubbslem". Två fel gör som bekant inte ett rätt, och att ständigt avfärdas med att man tillhör det överordnade "gubbslemmet" kan nog få många i grunden vettiga män att bli både främlingsfientliga och kvinnohatare.
Identitetspolitik innebär framförallt tre risker:
1) Det blir en tävling mot botten där alla vill vara svaga, eftersom bara den som tillhör en svag/utsatt/diskriminerad/förtryckt/underordnad grupp är politiskt intressant och åtnjuter privilegier.
2) Samhället blir ojämlikt och rättsäkerheten sätts ur spel, eftersom vi inte är lika inför lagen när vissa grupper särbehandlas.
3) När gruppidentitet betonas så förstärks klyftorna mellan olika grupper - vi får separatism och segregation i stället för integration och gemensamma värderingar.
I grunden handlar det om en gammal och viktig skillnad mellan höger- respektive vänsterpolitik: Individualism eller kollektivism. Förtryck och diskriminering är vedervärdigt och ska bekämpas, men borgerliga politiker bör inse att det görs bäst med lika rättigheter och skyldigheter för alla individer. Lämna kollektivismen och därmed identitetspolitiken åt vänstern!