Mats Ekholm, professor i pedagogik, har haft väldigt stort inflytande över skolutvecklingen i Sverige sedan 1975.
Tillsammans med kollegan Hans-Åke Scherp hänger Ekholm på P1-drevet och hävdar att Jan Björklunds insatser för skolan "hör hemma på museerna" (SvD 30/8). De uppmanar regeringen att i stället byta ut kunskapsinnehållet i skolorna till mer "tidsenliga kunskaper".
Man kan ana vad de eftersträvar. Ekholms mest hågkomna insats som generaldirektör på Skolverket var när han avskaffade betygsgränserna på de nationella proven. Ekholm har också uttalat att "den gamla lärdomstraditionen måste dö ut", sagt att rektorer "tvingas gå en match mot en ganska motsträvig lärarkultur", och velat påtvinga skolor och lärare de arbetssätt han förordar.
Ekholm är inte ensam om att underkänna Björklunds skolpolitik. I P1:s Kris i skolan? redovisades en enkät där 71 pedagogikprofessorer i Sverige har svarat på om sanktioner mot störande elever, nationella prov i trean samt tidigare betyg i fler steg leder till bättre ordning och resultat i skolan. En klar majoritet svarar nej.
Men frågan är om de 71 pedagogikprofessorerna verkligen baserade sina svar på forskning och vetenskap. Det finns de som hävdar att svensk pedagogikforskning är väldigt ointresserad av vad lärare och elever faktiskt sysslar med i klassrummen. När Harald Eklund undersökte samtliga doktorsavhandlingar inom pedagogik under en tioårsperiod var bara en tiondel metodstudier, resten handlade om betingelser och förutsättningar för pedagogiska processer.
Om forskarna inte intresserar sig för vad som händer i klassrummen - hur kan de veta vilka effekter sanktioner, nationella prov och betyg har?
Kan det vara så att pedagogikprofessorerna svarade på enkäten inte utifrån forskningsresultat utan utifrån ideologi?
Många av dem bör ha fått sin vetenskapliga grundskolning under 70- och 80-talen. Enligt artikeln Nya tendenser inom pedagogikdisciplinen under de senaste tre decennierna av Tomas Englund var pedagogikforskningen under dessa årtionden starkt politiserad. Den var samhällskritisk och såg utbildningens huvudsyfte som att utöva social kontroll. Begrepp som "skolans dolda läroplan" var centrala.
Har man som ung forskare skolats in i detta sätt att se på skolan är det inte konstigt att man pratar om "motsträvig lärarkultur" eller att "gammal lärdomskultur måste dö ut". Det är inte heller förvånande att man ser Jan Björklunds reformer som ett hot mot den samhällsomstörtande och klassutplånande skola man drömmer om.
Men det ursäktar inte att professorer låtsas att ideologi är vetenskap. Det ursäktar inte att P1 låtsas att ideologi är vetenskap.
Och det finns något djupt ironiskt i att ett pedagogiskt etablissemang som brukar hävda att skolan inte ska ha ett förutbestämt kunskapsstoff eftersom det inte finns någon beständig sanning - plötsligt påstår sig sitta på en sådan sanning när deras egen upphöjda roll inom svensk skolpolitik hotas.