Idrottens föräldrahuliganer

Aggressiva föräldrar är ett problem inom ungdomsidrotten. Samtidigt är föräldraengagemang en förutsättning för föreningslivet.

Två barn väntar på skjuts till respektive träning. Utan föräldraengagemang skulle Idrottssverige stanna.

Två barn väntar på skjuts till respektive träning. Utan föräldraengagemang skulle Idrottssverige stanna.

Foto: Fotograf saknas!

Linköping2012-01-10 03:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Många har upprörts över händelsen i Uppsala där en tioårig pojke ska ha blivit lämnad utan ytterkläder utanför en innebandyhall eftersom han hade "spelat för jävla dåligt och kunde gå hem". En ledare för ett annat lag hittade pojken och ringde hans pappa, som ska ha yttrat orden. Pojken fick skjuts hem och fallet är efter en polisanmälan överlämnat till åklagare.

Icke oväntat blossade debatten om idrottsföräldrar upp igen. Uppenbarligen är det en välbehövlig repris. Saken har diskuterats flera gånger under året som gått, främst inom fotbollen. I maj blev ett knattelag i Malmö avstängt en tid efter att föräldrar hotat och jagat en 16-årig domare. Här i länet attackerade upprörd pappa till en spelare i Östria Lambohov en spelare i motståndarlaget. Innan matchen för 15-åringarna avbröts befann sig ett 40-tal ilskna vuxna på planen.

Aggressiva föräldrar är ett problem inom ungdomsidrotten. Enligt Riksidrottsförbundet upplever 10-15 procent av de idrottande barnen "ett visst obehag" för att ha sina föräldrar med på idrottsarenan. Inom vissa sporter är siffran ännu högre. Det är svårt för idrottsföreningarna att leva upp till sitt samhällsansvar som förebilder, när vissa föräldrar beter sig som huliganer.

Det finns två typer av "huliganföräldrar": Den ena är den som kräver att barnet ska förverkliga en idrottskarriär som snarare är förälderns dröm än barnets. Lyckas inte barnet prestera som förväntat, straffas det. Det aktuella fallet i Uppsala tycks vara ett exempel på detta.

Den andra sorten är en curlingvariant som vill skylla på någon annan - tränaren, domaren, motståndaren - när det inte går bra för det egna barnet. Föräldern vill skydda sitt barn från misslyckanden och blir aggressiv när detta inte går. Fallet med pappan som attackerade en spelare i motståndarlaget kan exemplifiera denna typ.

Gemensamt har dessa föräldrar att de verkar ha glömt huvudsyftet med ungdomsidrott, ja, idrott i största allmänhet. I Sverige finns nära 2,5 miljoner aktiva idrottsmedlemmar. 66 procent av landets 7-14-åringar tränar/tävlar i någon idrott. Endast en försvinnande del av dessa kommer att göra karriär inom sin sport. Övriga får förutom motion saker som gemenskap, kamratanda och samhällstillhörighet. Värden vars frånvaro bland annat diskuteras som en anledning till den utbredda gängkriminaliteten i Malmö.

Detta tycks en del adrenalinstinna föräldrar ha glömt. Samtidigt kan föräldrar inte bannlysas från ungdomsidrotten. Det är föräldrar som tränar, leder, skjutsar och bekostar hela rörelsen. Utan dem dör föreningslivet. Därför får inte pendeln slå tillbaka så långt att föräldrars engagemang ses som något ont.

Stöttning, hejarop, segerrus och tröstande ord är också viktigt. Men "Zlatanfebern" får inte gå till överdrift. Det är inte fel att en tioårig fotbollsspelare drömmer om Serie A. Men drömmen ska vara hans, inte hans pappas.

Läs mer om