Slotts- och domkyrkomuseet i Linköping får inte låna Linköpingsskatten. Det har chefen för Historiska museet i Stockholm beslutat. Landshövding Björn Eriksson har vid det här laget uttömt alla möjligheter att få det beslutet överklagat.
Frågan om Linköpingsskatten åt Linköpingsborna, om än bara till låns, är en lokal fråga, men den har större spännvid och är mer principiell än så. Frågan som måste ställas är om centralmuseerna i Stockholm ska ha vetorätt ifråga om att låna ut lokalt intressanta föremål till museerna ute i landet.
En sådan slutsats ligger nära till hands sedan utlåningen av Linköpingsskatten prövats till Linköpings nackdel av chefen och därpå av styrelsen för Historiska museet, av Riksantikvarieämbetet och regeringen.
Där tar chansen till överprövning slut. Den ordningen är oacceptabel. Reglerna måste ändras. Både för att göra angelägna lån av föremål möjliga utan att det föregås av maktkamp och spektakel, och för att den lojalitet, som trots allt finns ute i landet mot de centralt placerade museerna, kan försvinna och ersättas av ett mer utpräglat provinsiellt synsätt.
Glädjande nog har riksdagsledamoten Sonja Karlsson i Motala skrivit en motion i saken, och den beräknas komma till behandling i riksdagen någon gång nästa år. Vad den kan leda till är förstås en öppen fråga.
Men visst vore det en välsignelse om fler än landshövdingen och Sonja Karlsson agerade mer aktivt. Det skulle vara på sin plats om fler riksdagsledamöter i Östergötland engagerade sig i ärendet om utlåningen av Linköpingsskatten.