Det är väl ingen hemlighet för någon att Svenska kyrkan kämpar för att hitta sin roll. Inte bara i ett slags andligt avseende utan även i en mycket världslig fråga, nämligen frågan om relationen till staten. När det nu på söndag är dags för kyrkoval framkommer detta med lika genant tydlighet som tidigare.
Intresset för vad som händer i kyrkans beslutande församlingar är bedövande lågt. Därför har kyrkan i en brett upplagd reklamkampanj försökt förmå folk att gå och rösta. Man har uppmanat till allmän reflektion över tillvaron och det inre livet under förhoppningen att det kommer att inspirera mottagliga själar att fatta röstsedeln.
Men det slår inte riktigt an. Någonstans finns ett glapp av tomhet.
För är det någon part som har anledning till självreflektion är det ju faktiskt kyrkan själv. Svenska kyrkan har uppenbara problem att klara sin existentiella balansgång mellan modernitet och traditionalism. Men man har heller inte kommit till ro efter skilsmässan med staten, och kyrkovalet är i sig det främsta uttrycket för denna disharmoni.
För varför, om nu kyrkan är skild från staten, är det partier, företrädesvis riksdagspartier, som utgör grunden för kyrkovalet? Det är svårt att få något annat övertygande svar på den frågan än att ingendera av parterna, staten och kyrkan, är mogen att verkligen släppa taget om varandra.
Och lösningen är given: ut med partierna! Gör om valsystemet så att det befrias från rikspolitiska kopplingar.
I dag bygger den kyrkliga demokratin på så kallade nomineringsgrupper som i realiteten är regelrätta partier. Dessa har program under vilka olika kandidater torgförs. Partierna ställer upp på alla tre nivåer: kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Som i ett riksdagsval i miniatyr.
Låt oss börja från början: Inför personval till kyrkofullmäktige. Var och en kandiderar under egen flagg och får själv svara för det mandat denne ber om. Låt sedan kyrkofullmäktige inom sig välja representanter till stiftet och i ett ytterligare led vidare till kyrkomöte. Efter kyrkofullmäktiges nivå övergår direktdemokratin alltså till ett elektorssystem.
Valet till kyrkofullmäktige, det organ som ligger närmast väljarna, får därmed en helt annan laddning. Inte bara genom att förtroendet mycket tydligt ges till en människa och inte till ett parti, till en person snarare än en politiker, utan också genom att den personen ges inflytande över stiftet och kyrkomötets sammansättning. Av tre valsedlar blir det för väljaren alltså bara en, men en desto mer kärnfull.
Förmodligen är det en sådan reform som får människor att faktiskt gå och rösta i kyrkovalet. Den kyrkliga valrörelsen -- i den mån man kan tala om en sådan -- skulle gissningsvis få en helt annan märg och ton än att inskränka sig till de välmenande klyschor den nu präglas av.
Vem vet, man skulle kanske till och med få till stånd något som liknade ett samtal om Gud.