Många har har använt ordet "katastrof" i spekulationerna kring ett nej i Frankrike. Det är ett starkt ord som skall användas försiktigt i internationella politiska sammanhang. Det franska nejet behöver alls inte innebära en katastrof. För en del grupper som har investerat ett betydande mått av politisk prestige i ett ja kan begreppet kanske vara befogat, men det är i så fall deras katastrof och ingen annans. Däremot innebär nejet med all säkerhet en massa krångel.
Frågorna är många. Kommer nejet accepteras av brysselanhängarna eller kommer det bli en ny folkomröstning? Innebär situationen ett stopp för den långsiktiga verksamheten? För långtidsbudgeten? För nya ansökarländer?
Även för Sveriges del finns osäkerhet. Göran Persson fick nyligen frågan om han ansåg att ett franskt nej innebar att de svenska ratificeringsplanerna läggs i träda. Eftersom fördraget står och faller med alla EU-länders gillande skulle det ju inte finnas mycket för den svenska riksdagen att ta ställning till.
Göran Persson höll inte med och menade att alla länder har sina egna processer. Den svenska tågordningen gäller oavsett Frankrike. Och där får han medhåll av moderaternas Fredrik Reinfeldt.
Och därmed har det har det svenska etablissemanget bundit upp sig. Men vad blir egentligen konsekvenserna i Sverige? Både kristdemokraterna och centern kommer snart att ha partistämmor under vilka krav på folkomröstningar kommer att drivas. Kommer de krafterna känna vind i seglen under de här omständigheterna eller kommer frågan att betraktas som avförd med argumentet att nej-sidans seger ändå inneburit fördragets död?
Det är mycket vi inte vet just nu, och mycket beroende på att det aldrig har funnits en "plan B" för ett nej. Varken i Frankrike eller någon annanstans har folk fått veta hur styresmännen i Bryssel och Paris tänkt sig fortsättningen efter underkännandet.
Eller så är det så att det finns tankar på ett liv efter ett nej, men att man inte velat gå ut med dem för att kunna ha fria händer. Denna frihet kommer hur som helst vara ett faktum, och Europa skulle göras en stor tjänst om den brukades i en anda av konstruktivitet istället för panik.
Kanske bör man se med friska ögon på alternativa framtidsvisioner för Europa i stället för att klamra sig fast vid fördragets ordalydelser. Ta till exempel den avsomnade debatten kring en union i vilken länderna integreras i olika takt, men sida vid sida. Tidigare förutsattes att Frankrike och några andra länder skulle utgöra kärnan i detta. Uppenbarligen inte Frankrike i det här läget. Men konstruktionen skulle onekligen göra det lättare att leva med det franska nejet likaväl som med andra länders. Många skeptiker skulle tycka det blev lättare över huvud taget. Andra, som förespråkar integration, skulle finna hopp inför en morgondag på längre sikt.
Det är i sådan riktning diskussionen bör röra sig från och med nu. Kring möjligheterna. Inte kring allt som kan vara katastrofalt.