Det är bråda tider för de östgötska småföretagarna. Högkonjunkturen har nått länet med full kraft. Konjunkturindikatorn för Östergötland slår resten av landet med råge, enligt vårens småföretagarbarometer.
Det är bara att glädjas. Inte minst för de arbetssökande. Mer än var tredje småföretag har så mycket att göra att de behöver nyanställa. Länet verkar äntligen ha återhämtat sig från de tuffa åren under IT-kraschen och Ericssonkrisen.
Faktum är att krisen kan ha bidragit det nuvarande uppsvinget. Keijo Troberg - som Corren berättade om igår - är inte den ende som startat eget efter att ha blivit uppsagd från ett storföretag.
Stora företagsneddragningar har i efterhand - paradoxalt nog - ofta visat sig vara det bästa som hänt en ort. Enskilda entreprenörer lyckas inte sällan hitta kreativa lösningar där storföretagen gått bet.
Nu snurrar hjulen allt fortare. Men alla är inte med på tåget. För trots högkonjunkturen står nära en femtedel av arbetskraften utanför.
Det tyder på ett allvarligt systemfel eftersom det i flera branscher råder brist på arbetskraft. Värst drabbad är byggindustrin där fler än hälften av företagen uppger att rekryteringssvårigheter är ett viktigt hinder för att växa. Även verkstadsindustrin uppger sig ha liknande bekymmer och problemet väntas sprida sig.
De arbetslösa bor helt enkelt inte där jobben finns eller så saknar de rätt kvalifikationer. Sådana "matchningsproblem" är inte ovanliga i en högkonjunktur men de borde inte göra sig påminda så snabbt med tanke på hur många som står utanför den svenska arbetsmarknaden.
Alliansregeringens politik har hittills gått ut på att öka arbetskraftsutbudet genom att sätta press på de arbetslösa och göra det billigare att anställa särskilt utsatta grupper. Gott så - men det räcker inte.
Problemet är inte i första hand att det fattas arbetskraft - det fattas arbetskraft med de rätta kvalifikationerna.
Människor behöver vidareutbildas för att kunna ta de jobb som finns. Idag ligger den uppgiften på Arbetsmarknadsstyrelsen - AMS - vars insatser dock kritiserats hårt i olika utvärderingar.
Slutsatsen av det borde vara att verksamheten bör konkurrensutsättas och i möjligaste mån upphandlas privat. Regeringen har istället valt att avveckla en stor del av åtgärdsprogrammen. Det förefaller ogenomtänkt. I längden är snabba och effektiva utbildningsinsatser betydligt billigare än fortsatt arbetslöshet och flaskhalsar på arbetsmarknaden.
Att det faktiskt går att förbättra arbetsförmedlingens verksamhet är länsarbetsnämnden i Östergötland ett bra exempel på. Genom en mer aktiv strategi som gått ut på att söka upp företagare i länet och utgå från deras behov har man på kort tid lyckats förmedla ett par hundra jobb.
Även arbetsgivarna skulle kunna ta ett större ansvar om det blev mindre dyrt och krångligt att lära upp jobbsökande. Längre provanställningar och möjlighet att betala ut lärlingslöner skulle underlätta ett sådant ansvarstagande. Det vore bra för alla parter. Det är trots allt på arbetet man i regel lär sig bäst.
Klart är att jobbpolitik handlar om mer än sänkta ersättningsnivåer.