I dag inleds den stora Mellanösternkonferensen i Annapolis i den amerikanska delstaten Maryland. Den är det första allvarligare försöket på sju år att försöka få till stånd en varaktig fred i Mellanöstern.
Men såväl förhoppningar som förväntningar är lågt ställda.
Önskan är att konferensen ska mynna ut i en överenskommelse mellan Israel och palestinierna om att inleda seriösa, resultatinriktade förhandlingar som på sikt ska kunna leda till fred.
Om de är villiga till de eftergifter som krävs är osäkert och därför är förväntningarna inte särskilt höga. Men som utrikesminister Carl Bildt (m) skrev på DN Debatt i går är omvärlden skyldig att vara positiv: "Det är inte genom ständig pessimism som världen förändras, utan genom att faktiskt försöka göra det som alla inser måste göras."
Och alla inser att något måste göras, att säkerhetsläget i Mellanöstern kan förvärras rejält om inte fredsprocessen återupptas och siktet ställs in på en varaktig fred.
Men vad händer om det inte blir någon överenskommelse i Annapolis?
Många palestinier sätter sitt hopp till president Mahmoud Abbas, ledare för Fatah och palestinierna på Västbanken. Om han misslyckas väntas stödet för terrorstämplade Hamas - som styr den isolerade och hårt åtgångna Gazaremsan - öka. Risken finns då att mer militanta krafter tar över det palestinska styret.
Och det jäser även på andra håll i den muslimska världen, där militanta och fundamentalistiska rörelser växer sig allt starkare och hotar freden i Mellanöstern. Om inte fredsprocessen kommer igång riskerar förutsättningarna för en tvåstatslösning - som numera stöds av både USA, Israel och till och med av en del på den palestinska sidan - därför att gå om intet för lång tid framöver.
Det är inte för inte som Carl Bildt kallar mötet i Annapolis för den "sista stora chansen att nå en tvåstatslösning".
Omvärlden måste därför göra allt som står i dess makt för att övertyga parterna om att priset för de eftergifter som krävs är värt att betala. Att det är nödvändigt för en varaktig fred.