Sedan Mona Sahlin tog över ledarskapet har socialdemokraterna börjat hitta rätt i rollen som oppositionsparti.
Redan Sahlins första debatt som partiledare med statsminister Fredrik Reinfeldt skapade nya öppningar. Mona Sahlin kunde tänka sig att gå med på regeringens jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen om hon slapp vårdnadsbidraget. Nu har s visserligen inget att säga till om i den frågan. Men Sahlin visade att hon kan se positiva inslag även i den borgerliga politiken.
Fredrik Reinfeldt å sin sida öppnade dörren på glänt för samarbete i energi- och miljöpolitiken. I tisdags bjöd näringsminister Maud Olofsson in alla riksdagspartier till samtal med sikte på en bred energiuppgörelse. Även skolminister Jan Björklund har efterlyst en uppgörelse med s om skolbetygen.
I Argument i tisdags visade ett samtal mellan Sven-Erik Österberg (s) och arbetsmarknadsminister Sven- Otto Littorin att det finns gemensamma mål i politiken - bortom konflikterna om hur man ska nå dit. Tonfallet var långt från valrörelsens ramaskrin.
Och det är kanske inte så konstigt. Ett s-dokument som läckt ut till pressen visar att partiet varken siktar på att återställa a-kassan eller ta bort jobbavdraget efter en eventuell valseger år 2010.
Skillnaden mellan den borgerliga politiken och den s-märkta är inte alltid stor. Det är s äldsta propagandatrick att försöka få den att framstå som avgrundsdjup.
Men många av Sveriges viktigaste förändringar har kommit till genom samarbete mellan s och ett eller flera borgerliga partier. Från kampen för allmän rösträtt tillsammans med liberalerna i början på förra århundradet, till fempartiuppgörelsen om pensionsreformen på 1990-talet. S har i modern tid samarbetat med både c, fp och m - om försvarspolitik, flyktingpolitik, kärnkraft och den statliga budgeten.
Fyra år i opposition kan inte byggas på totalkonfrontation. Den som ständigt ropar "vargen kommer" tappar sin trovärdighet. En gnällig moster orkar till sist ingen lyssna på - ens när hon har rätt.
Rollen som ansvarsfullt oppositionsparti är mångfacetterad. Visst ska man protestera högljutt - men bara när det är värt krutet. S måste också klara att ge nyanserad och konstruktiv kritik av regeringens politik.
Sådan kritik för sakfrågorna framåt. Men den kräver ödmjukhet - en egenskap Mona Sahlin av allt att döma besitter.
Det vore ansvarslöst om s vägrar att samarbeta om de frågor som kräver stabila lösningar. Det gäller till exempel miljön och energin. Industrin och konsumenterna ska inte behöva förhålla sig till nya regler vart fjärde år. Det gäller också skolan. Betygssystemen kan inte göras om efter varje val.
Vinsten för s blir en möjlighet att påverka.
Mona Sahlins första tv-debatt bär egentligen på hela nyckeln. När man anade möjligheten till en konstruktiv dialog mellan Sveriges två största partier blev det riktigt spännande.
Gnället över en regeringspolitik som s inte kan påverka får nog även de partitrogna att byta kanal.