Ännu är det långt kvar till demokrati i arabvärlden. Men lite historiskt är det ändå att det i dag hålls ett första, direkt presidentval i Egypten, det största arablandet. Den sittande presidenten Hosni Mubarak är visserligen ohotad, men det finns i alla fall ett hyfsat liberalt alternativ till honom. Problemet är dock att det verkliga alternativet till den egyptiska regimen är allt annat än liberalt.
Det är en vanlig, västlig missuppfattning att demokrati mer eller mindre automatiskt kommer att leda till en liberal, och inte minst västvänlig utveckling i arabvärlden. Det finns en föreställning om att det i dessa länder finns en stor, upplyst medelklass med amerikanska och europeiska demokratiideal, som bara väntar på att förlösas när de auktoritära regimerna faller.
Men ett verkligt fritt val i Egypten skulle inte föra någon liberal till makten, utan däremot det islamistiska Muslimska Brödraskapet, landets mäktigaste opposition, inspirationskällan för al-Qaida.
När det nyligen hölls kommunalval i Saudiarabien storsegrade islamister som inte tycker att världens redan mest fundamentalistiska stat är tillräckligt bokstavstrogen.
Opinionsmätningar visar att det överallt i arabvärlden finns ett stort stöd för demokrati, att folken själva fritt vill kunna välja sina ledare. Men opinionsmätningarna visar också att stora majoriteter i stort sett samtliga dessa länder då skulle rösta på islamister, och att det finns en stark motvilja mot väst och USA. Man säger alltså ja till demokrati, men nej till liberalism och västvänlighet. Sambanden är med andra ord mer komplicerade än vad man kan tro.