Jag är beredd att hålla med. I alla tider har utvecklingen gått mot en allt snabbare nyhetsförmedling. Från den förste maratonlöparen (som sprang från Maraton till Aten för att berätta att de grekiska styrkorna besegrat perserna i ett slag 490 f.kr) via hästskjutsar, telegraflinjer, radio och teve till internet. Visst vill vi veta fort.
Men vill vi veta fort även om det blir lite fel, om det journalistiska arbetet inte riktigt gjorts färdigt? Och hur viktig är hänsynen till den enskilda människan?
Det som fått mig att fundera på saken är den legendariske fotbollspelaren Klas Ingesson från Ödeshög. I hans långa meritlista finns bland annat att han var med i laget som tog VM-bronset i USA 1994.
På kvällen torsdagen den 14 maj briserade nyheten att Klas Ingesson är svårt sjuk. Han valde själv att vända sig till TT och berätta om sin cancer, myelom. Dagarna efter blev detta en viktig nyhet i de flesta tidningar i landet.
Du som Correnläsare kunde ha varit först att få veta. Vi visste nämligen att Klas Ingesson var sjuk, men vi valde att avstå. Så här gick det till:
Tidigare i veckan fick Correns sportreporter Peter Mildaeus ett tips om att Ingesson drabbats av blodcancer. Tipset kom från en person i Ödeshög. Peter och sportchefen Christer Kustvik bedömde tipset som så intressant att Peter fick ringa några kollsamtal. Ett gick till en av Klas Ingessons bästa vänner, med en central position i svensk fotboll. Denne satt mitt i ett möte och bekräftade kortfattat att Ingesson är svårt sjuk. Men:
- Det är inte läge att kontakta honom just nu. Klas ligger på sjukhus.
Då ringde vi hans mor, som också bekräftade att han är svårt sjuk, men inte i vilken sjukdom. Hon bad oss att inte skriva, eftersom man ville hålla det hela inom familjen. Vår reporter frågade henne om hon, nästa gång hon träffade Klas, kunde fråga honom om han kunde tänka sig att uttala sig om sjukdomen i Corren. Hon lovade att höra med honom.
I det här läget blev jag involverad som ansvarig utgivare. Skulle vi publicera eller inte? Ingesson är en fotbollshjälte och det som händer honom kan vara av stort allmänintresse. Vi visste att han var svårt sjuk (det hade så många bekräftat), men vi hade en ganska vag uppgift om i vilken sjukdom.
Jag valde att avstå. Visst är Ingesson en hjälte, men han är inte längre en aktiv spelare i offentlighetens ljus. Jag ville att Klas Ingesson själv skulle säga ja till en publicering.
Det dröjde ett par dagar till TT-meddelandet kom. Vi missade ett scoop och hade en intressant diskussion om saken dagen därpå på redaktionen. Meningarna var delade och jag fick en del kritik från medarbetare som ansåg att vi borde ha publicerat.
Men jag sov gott den följande natten.