När jag gick på gymnasiet hade vi ibland lärarkandidater i klassrummet. Blivande lärare som var ute på det som idag kallas VFU, verksamhetsförlagd utbildning. Som elev noterade man dem, de satt mest vid sidan av och ”tittade på” när ordinarie lärare ledde lektionen, och var denne behjälplig om vi under det egna arbetet hade frågor. Någon saknades för att hon varit så bra. En annan för att han var så snygg…
Jag minns en student som handleddes av en av mina lärare. Han frågade oss en lektion (vilket jag inte är säker på att han skulle ha gjort, men han gjorde det likväl) vad vi tyckte om den lärarkandidaten. Hon hade bara någon dag innan gjort sitt ”examensprov”, det vill säga på egen hand hållit i en lektion med oss elever. Den blev ett fiasko. Hon viskade osammanhängande fram orden som hon dessutom läste innantill från overheadpapper. Hon såg livrädd ut och skrek med hela sitt väsen att hon ville vara precis var som helst i världen utom just i detta klassrum. Min lärare ville underkänna henne från praktiken, men hade ångest över det eftersom hon var inne på sin sista termin som lärarstudent och han ville inte vara den som var den. Till slut underkände han henne ändå, med klassens stöd. Han sa senare att han inte ville ha på sitt samvete att han godkänt henne, både för hennes och för hennes framtida elevers skull.
Alla är inte gjorda för att bli lärare. Det konstaterandet gör även utbildningsministern samt ordföranden för Lärarförbundet, Lärarnas riksförbund, SKL respektive Friskolornas riksförbund. På måndagens DN Debatt radar de upp ”tio förändringar som ska rädda den svenska skolan”. Att alla inte är ämnade för yrket och att lämplighetsprov till lärarutbildningen bör återinföras står som punkt 5.
Andra förändringar handlar om högre antagningskrav till lärarutbildningen (punkt 4), apropå den alarmerande situationen med studenter som fått 0,1 på högskoleprovet antagits till lärarutbildningen. Ofta är anledningen till att folk söker sig till lärarutbildningen att de inte kommer in på någon annan. Det är sorgligt. Som så många andra yrken bör lärare vara ett som man känner ett kall, eller åtminstone en vilja inför. Inte väljer genom uteslutningsmetoden. Högre löner och bättre karriärvägar (punkt 1) kan nog bidra till att fler kvalificerade personer väljer lärarutbildningen av rätt skäl.
Punkten 8 i tiopunktsprogrammet skulle ha stärkt min lärare i sitt ovan nämnda beslut. Utbildningsministern med flera konstaterar nämligen att det idag är ovanligt att en lärarstudent underkänns eller avskiljs från VFU, delvis på grund av dålig uppföljning. Studenterna glider med andra ord igenom, och står sedan där en vacker dag och ska leverera i sitt för så många andra människor livsavgörande yrke.
Vad som hände med den stackars kandidaten som min lärare underkände, vet jag inte. Förhoppningsvis gick hon vidare till något annat för henne bättre lämpat yrke. Fler etablerade lärare borde i alla fall göra som min lärare. Det är bra att skolvärldens ledningsgrupp med regeringen, facken och arbetsgivarna, stärker deras möjligheter och ger dem råg i ryggen att göra det.
Maria Björk Hummelgren