Konst skall beröra, väcka känslor, gärna också provocera, brukar det heta. I det avseendet får installationen på Historiska museet sägas ha blivit en jättelik framgång, med uppmärksamhet över hela världen. Konstverket "Snövit" fick Israels ambassadör att tappa fattningen. I den svenska debatten framstår den israeliske ambassadören som en vettvilling som inte respekterar konstnärlig yttrandefrihet, som inte vet att uppföra sig civiliserat.
I sitt hemland är däremot ambassadören en hjälte, hyllad såväl av premiärministern som av allt att döma den vanlige mannen på gatan. Upprörda israeler ställer frågan hur vi svenskar skulle reagera på ett liknande konstverk med Anna Lindhs mördare framställd som "Snövit".
Den israeliske ambassadörens agerande, liksom dessa reaktioner, vittnar alla om hur infekterad konflikten mellan israeler och palestinier är. Framför allt säger de något om dess existentiella laddning, något som vi i vår ojämförliga trygghet helt enkelt inte kan förstå, som det vore pretentiöst av oss att ens göra anspråk på att känna. Det som är konst i Sverige är blodigt allvar i Israel.
Det är lätt att konstatera det som är uppenbart: Israels ambassadör bröt givetvis mot allt vad diplomatisk, och över huvud taget umgängesetikett heter när han angrep installationen på Historiska museets utställning. Så beter man sig inte på vernissage. Ambassadören borde i stället ha markerat sitt ställningstagande genom att lämna utställningen, efter att i verbalt kraftfull form ha framfört sina åsikter till de ansvariga på plats.
Men -- även ambassadörer är människor. Och det är högst mänskligt, om än oacceptabelt, att känslorna ibland på detta sätt tar överhanden, särskilt när det handlar om en konflikt med så existentiella laddningar.
Att älta detta är emellertid mindre intressant. I stället för att fastna i det medialt spektakulära, ambassadörens utbrott, måste diskussionen fokusera på det utlösande konstverket: Vad vill konstnärerna säga? Ligger det möjligen något i den israeliska tolkningen -- att installationen hyllar palestinska självmordsbombare? Hur påverkas synen på installationen när den ses mot bakgrund av den växande antisemitismen i Sverige och EU i övrigt?
Den konstnärliga yttrandefriheten skall respekteras. Den som angriper ett konstverk brister i denna respekt. Men att skyffla undan besvärande frågor kring ett konstverk med hänvisning till en konstnärlig frihet vars ramar givetvis måste vara vida, skulle betyda att man inte tog verket i fråga på det allvar som det förtjänar.
"Det finns en lång tankeprocess som leder fram till ett verk", förklarade den ena av konstnärerna i radio. Men hon kunde inte, eller ville inte, redogöra för hur denna tankeprocess sett ut. Förvirrat eller inte, installatörerna förnekar i alla fall att deras avsikt skulle ha varit att glorifiera självmordsbombare. Men det är likväl inte svårt att göra en sådan association.
Installationen heter betecknande nog "Snövit". Ett vitt flytetyg, med en bild på en palestinsk kvinnlig terrorist som sprängde ihjäl tjugo människor på en restaurang i Haifa, driver runt i ett rödfärgat vatten. Vit är oskuldens färg. Betyder det att terroristen är oskyldig? Nej, det hävdar inte konstverket explicit. På en av texterna som ackompanjerar installationen framhålls det att hon mördat oskyldiga människor. Men på en text intill återges sagan om Snövit. Den sammankopplingen får sägas sända ett minst sagt tvivelaktigt budskap.
"Judarna kan inte göra anspråk på att vara de enda som varit drabbade genom historien", förklarade den ene av konstnärerna, själv jude, efter den israeliske ambassadörens tilltag. Att relativisera Förintelsen är inte lika antisemitiskt som att förneka den, men det är farligt nära gränsen.
Att installationen på Historiska museet placerar terroristen och dennes offer i samma kategori av oskyldiga är uppenbart. Utställningen ingår i de aktiviteter som genomförs inför den förestående folkmordskonferens som den svenska regeringen är värd för. Generalsekreteraren för konferensen, Krister Kumlin, säger med anledning av det inträffade att "alla är offer", alltså både terroristen och hennes offer. Det där är en vanlig klyscha vars humanism i själva verket är skenbar, förled-ande och kränkande. Det ligger ingen humanism i att likställa de tjugo söndersprängda offren med deras mördare "Snövit".
Israels ambassadör hotar med att hans land kommer att ställa in sin medverkan i folkmordskonferensen om inte installationen plockas bort. Det är ett helt orimligt krav. Även om utställningen ingår i ett regeringsarrangemang, kan självfallet inte den svenska regeringen ingripa mot den konstnärliga yttrandefriheten.
Det vore också ett stort misstag av Israel att bojkotta konferensen. Företrädare för det folk som varit utsatta för världshistoriens störs-ta, i alla avseenden unika folkmord, skall naturligtvis finnas på plats och göra sina röster hörda.
Men folkmordskonferensen skall inte handla om Mellanösterkonflikten, har den svenska regeringen uttryckligen slagit fast. Konferensen får inte, har det sagts, "kidnappas" av denna konflikt. En sådan avgränsning måste emellertid framstå som besynnerlig, som till och med betecknande, i israeliska ögon. Det riskerar att tolkas som ännu ett uttryck för att EU-länderna inte vågar diskutera, och ännu mindre göra något åt, den växande antisemitismen i unionen.
"Uppenbarligen begriper inte vare sig Historiska museet eller konstnärerna att självmordsterror bygger på föreställningen att det är legitimt och beundransvärt att döda judiska människor." Det skriver Gunnar Hökmark, moderat riksdagsman och ordförande i Samfundet Sverige-Israel, i ett pressmeddelande.
Det är endast genom samtal och tolerans som konflikter ytterst kan hanteras. Den konstnärliga yttrandefriheten skall försvaras. Men vi skall samtidigt också vara ytterst vaksamma och uppmärksamma på sådant som riskerar att gro ur det stämningsläge som den nu aktuella konsten placerar sig i.