Vård- och omsorgsminister Ylva Johansson är bekymrad över kvaliteten i den svenska äldrevården.
"När jag är ute möter jag så ofta äldre som är oroliga. Det viktigaste är att återupprätta tryggheten i vården, man ska våga bli gammal," förklarade hon i Göteborgs-Posten i går.
För att förbättra situationen föreslår Johansson en tioårig storsatsning, en "nationell utvecklingsplan" för äldreomsorgen. I förslaget ingår bland annat fler platser på särskilda boenden, mer välutbildad personal och bättre hemsjukvård.
Det är bra att Johansson för upp frågan om framtidens äldrevård på den politiska agendan.
Men regeringens retorik lider av en märklig inkonsekvens.
Å ena sidan hävdar vårdministern att hon vill höja kompetensen och statusen för dem som arbetar i äldrevården.
Å andra sidan vill statsminister Göran Persson utnyttja äldrevården som en avstjälpningsplats för arbetslösa. Långtidsarbetslösa kan till exempel hjälpa de äldre med att "byta gardiner eller gå och handla", föreslog Persson i sitt sommartal i Björkvik i söndags.
Men att utnyttja vårdsektorn för att få ned arbetslöshetsstatistiken är ingen bra idé.
Det Sverige främst behöver är fler nya jobb inom den privata sektorn, som kan bidra till statskassan och den gemensamma välfärden.
Dessutom är det är inte vilka som helst som klarar av att arbeta inom äldrevården.
Under en vanlig arbetsdag i hemtjänsten eller på ett äldreboende kan ett vårdbiträde möta ett stort antal personer i olika livssituationer och med olika behov. I och med att allt fler svenskar lever tills de blir mycket gamla är det också allt fler äldre som drabbas av svåra och vårdkrävande sjukdomar.
Då behövs det kompetent, kunnig personal -- och till den kategorin hör inte nödvändigtvis utkommenderade långtidsarbetslösa.