En ögonvittnesskildring av Lina Myritz, medlem i asylgruppen i Malmö, från den grekiska ön Lesvos ger en skrämmande bild av vad som sker i Europas gränsmarker. Flyktingarna bor trångt i fängelseliknande baracker omgärdade av taggtråd under usla sanitära förhållanden. Det går 150 flyktingar på en toalett. De får ingen information om vilka rättigheter de har som asylsökande, kan inte resa tillbaka och inte ta sig vidare. Hungerstrejker och bränder inne i barackerna är vanliga. Utomhusvistelserna är hårt reglerade och tidsmässigt begränsade.
För många människor som flyr till Europa är Medelhavsländer som Malta, Grekland och Italien den första anhalten. Lyckas de sedan ta sig vidare till Sverige eller något annat EU-land skickas de tillbaka med hänvisning till Dublinförordningen. Förordningen trädde i kraft 1997 och är en inskränkning av rätten, som slås fast i Genèvekonventionen, att fritt söka asyl i det land man själv väljer. Tanken var dels att förhindra så kallad asylshopping, att efter avslag i ett land åka vidare och söka asyl i ett annat, men också att garantera rätten att få en asylansökan prövad i åtminstone ett land.
I praktiken har Dublinförordningen dock inneburit en väldig anhopning av flyktingar i länder som inte lyckats organisera mottagandet på ett människovärdigt sätt.
Sedan drygt tio år tillbaka har frågan om en samordnad flyktingpolitik inom EU diskuterats utan att mycket har hänt. För att en samordning ska vara möjlig måste alla medlemsländer kunna garantera en rättssäker och human asylprocess, vilket sannolikt kräver betydande ekonomiska tillskott från EU.
Enligt migrationsforskaren Peo Hansen på Linköpings universitet är viljeinriktningen hos Europas politiker en annan. 2003 presenterade den brittiska regeringen en ny vision. I stället för att satsa på organiserad flyktingmottagning inom EU ska nya läger byggas utanför Europas gränser. Lägren ska ge skydd åt dem som flyr, men inte erbjuda så god standard att de lockar till sig människor från kringliggande samhällen. Enligt Peo Hansen råder det sedan dess stor samstämmighet om att externa lösningar är det bästa sättet att hantera flyktingsituationen i Europa.
Malta och Grekland ligger inom EU:s gränser. För övrigt överensstämmer visionen skrämmande väl med dagens verklighet. Den förklarar att det är betydligt lättare för Cecilia Malmström att få EU att enas om pengar till gränspolisen Frontex än om en rättssäker asylprocess. Samtidigt säger sig nästan alla politiker vilja slå vakt om Genèvekonventionen.
Det är fel att förfalla till cynism. Än finns det hopp om att insikten når Europas politiker att det aldrig var tänkt att bygga EU som en fästning.