Krisavtalet mellan IF Metall, Teknikföretagen och tre andra arbetsgivarorganisationer är historiskt. Aldrig förr har ett fackförbund gått med på att sänka lönerna för sina medlemmar för att rädda företag i kris. Eller gått ifrån den solidariska lönepolitiken; en av hörnstenarna i den svenska modellen.
Förvisso är avtalet tidsbegränsat och gäller bara fram till sista mars nästa år. Förvisso är det upp till parterna lokalt att enas om att arbetstiden ska minskas med 20 procent. Men det är ändå något nytt i svensk fackföreningshistoria. Men kraven på flexibilitet vad gäller löner och arbetstid kommer förmodligen inte att upphöra när avtalet löper ut.
Vinnarna och förlorarna är det för tidigt att kora. Företagen får den flexibilitet de har efterlyst. Men efterfrågan är körd i botten och det går inte att utesluta fler varsel. De stora förlorarna blir i så fall IF Metalls medlemmar - som inte bara förlorar jobbet utan riskerar sänkt a-kassa, lägre pension och sjukpenning.
IF Metall spelar ett riskabelt spel som tror (eller hoppas) på att efterfrågan och konjunkturen vänder så snabbt att svensk industri kan vara på fötter igen redan inom ett år. Än mer riskabelt ter det sig om man ser till bilindustrin, där företagen kämpar för sin överlevnad.
Överkapaciteten och behovet av omställning till produktion av mindre, billigare och bränslesnålare bilar är inget som lokala permitteringsavtal kan påverka. Tvärtom är en principiell invändning mot IF Metalls och Socialdemokraternas högljudda krav på regeringen att ta ekonomiskt ansvar för dem som riskerar permittering att det förhindrar den strukturomvandling bilindustrin så väl behöver. Att det blir ett slags konstgjord andning till företag som ändå inte är livskraftiga.
Den stora skillnaden mellan Sverige och konkurrentländer som Tyskland och Belgien är, enligt LO-facken, politiker och opinionsbildare till vänster, att vi inte längre har något permitteringslönesystem. Och att Sverige därför har drabbats betydligt hårdare av varsel än konkurrenterna. Kostnaderna för ett sådant system skulle, enligt förespråkarna, inte heller bli större än de kostnader som den växande arbetslösheten medför.
Det må så vara. Men den principiella invändningen består: Staten ska inte använda skattepengar till konstgjord andning för företag utan framtidsutsikter.
Ett sådant system skulle dessutom innebära ytterligare kostnader för företagen, som redan finansierar stora delar av a-kassan, sjuk- och föräldraförsäkringen och pensionerna. Att kräva företagen på ett ännu större samhällsansvar och göra det ännu dyrare att anställa är helt enkelt inget genidrag i ett läge när arbetslösheten är på väg upp.
Det steg som IF Metall har tagit andas stort mod och omsorg om medlemmarna.
Men vad det innebär för industrin och ekonomin går det bara att sia om. Och om det är något den här krisen har lärt oss så är det att vad som helst kan hända. Gränsen mellan succé och kalkon kan med andra ord vara hårfin.