En dag dyker stadens borgmästare upp och meddelar att ett av husen på gatan ska bli ett boende för rehabilitering av tungt kriminella. Mammorna och papporna reagerar kraftfullt. De samlar alla grannar till möten, demonstrerar och går till och med så långt att de anlitar ett gäng våldsamma "proffsdemonstranter" som ska verka för att rehabboendet inte hamnar på deras gata.
Precis innan ett tumult bryter ut frågar en av sönerna till Lynette, frontfigur för protesten, om de inte borde hjälpa de här människorna i stället för att demonstrera mot deras existens. Lynette vet att sonen har rätt, men hennes modersinstinkt får henne och övriga föräldrar att fortsätta protestera.
Så vilt som på Wisteria Lane går det inte till i Vårdsberg i Linköping. Men, som Corren skrev i går, är flera av grannarna upprörda över att Active Omsorg och Skola i Linköping AB planerar ett vårdboende i området. Det är tänkt för fem flickor i åldern 14-21 år med olika sociala problem som gör att de inte kan bo hemma eller på egen hand.
Grannarna har fått möjlighet att yttra sig om planerna. Flera fruktar en försämrad trygghet och närmiljö för sina barn och vissa menar att det här skulle kunna bli ett första steg mot att senare ta emot kriminella och missbrukare i området. Dessutom är några bekymrade över att värdet på husen ska sjunka på grund av närheten till vårdboendet.
Lars Hansson, professor i psykiatrisk hälso- och sjukvårdsforskning vid Lunds universitet, menar att den här sortens rädsla är exempel på det klassiska fenomenet "not in my backyard". Det vill säga, jag är gärna solidarisk med dem som har det svårt - men inte på min egen gata.
Man står sig själv - och sina barn - närmast. Man vet vad man har, inte vad man får, och därför är det lättare att säga nej. Alla vill ha integration men ingen vill integreras, så att säga.
Sett ur ett samhällsperspektiv kan vårdboendeformen ha bättre förutsättningar att lyckas i en lugn, lantlig miljö än i en rusig storstadsmiljö. Förmodligen är det nog inget argument som biter på grannskapets mest oroliga förälder, som troligen också är utrustad med en av de starkaste rösterna i diskussionen kring vårdboendet i Vårdsberg. Grupptryckets makt i sådana här situationer ska inte underskattas.
Man ska heller inte förringa människors rädsla och oro. Inget skrämmer så mycket som det okända. Därför kan kunskap och bra information om förutsättningarna och planerna dämpa upprörda känslor och kanske ersätta dem med trygghet, säkerhet och förståelse. Där har företaget och kommunen ett ansvar gentemot de boende i Vårdsberg.