Margareta Winberg förnekar sig inte. Efter hennes kanske inte alltför fördelaktiga framträdande i tevedokumentären "Könskriget" skulle de flesta i hennes kläder hållit en låg profil i feministfrågor. Men inte Winberg. Hon delar generöst med sig av extremfeministiska trossatser för den brasilianska offentlighet hon är högste svenske representant inför.
Och rabaldret har inte låtit vänta på sig. Först var moderaternas Sten Tolgfors ute och krävde att regeringen klargör huruvida den stod bakom hennes uttalanden, vilket den ju förmodas göra enligt protokollet. Och sedan gick kristdemokraternas Göran Hägglund ännu längre och krävde helt sonika att Winberg kallas hem för att inte ställa till med mer skada.
Men frågan som i grund och botten borde ställas är ju om politiker över huvud taget skall utses till ambassadörer. Tidigare har ett av de tyngsta argumenten emot påfundet varit att professionella diplomater helt enkelt är mer professionella. De vet både vad man gör och hur man uppför sig.
Fallet Winberg illustrerar hur riktig den inställningen är. Det är mycket möjligt att politiker vet vad som är tjänstepliktigt för en ambassadör och att de är administrativt kompetenta nog att utföra arbetet. Men det där andra, det där om att uppföra sig, det är en annan sak. Före detta statsrådet Margareta Winberg visar med all tydlighet hur svårt det är för en opinionsbildare att plötsligt bli något annat när rollen fortfarande är offentlig. Speciellt om man kommer från ett parti där man vänjs vid tanken att man äger statsapparaten snarare än att man är en kugge i den.