Huvuddelen av talet ägnade Ohly sig åt elva visioner som han ställde emot alliansens skattesänkningspolitik. Det var knappast något samhällsomvälvande Ohly hade att komma med. Tillgänglighetsanpassning för handikappade och frihet för äldre att välja vad hemtjänstspersonalen ska göra är liberala tankegångar. Andra visioner var orealistisk kravpolitik, som rätt till heltid. Som om mer arbetslöshet skulle vara bättre än deltid och tillfälliga anställningar?
Att som Ohly tala om att öka lärartätheten utan att knyta resonemanget till skolans kunskapsförmedlande uppgift kan knappast kallas visionärt. Inte heller att alla ska betala skatt på samma inkomst, med det undanförstådda budskapet att jobbskatteavdraget var en felsatsning. Flera visioner var rena återställare, som stopp för vinstintressen inom vården. Den som hade förväntat sig något mer visionärt än så här måste vara besviken.
Reaktionerna från publiken var också ganska matta. Kanske berodde det på värmen, kanske på att de flesta hört de trötta fraserna förut från ett litet parti som få svenskar vill se i någon regering överhuvudtaget.
Gamla kommunistiska standardfraser om att Sverige inte får bli ett land där direktören har bättre tillgång till vård än tonårsmamman i förorten, väckte inget större bifall. Inte heller insinuationerna om att Reinfeldts arbetslinje är detsamma som massarbetslöshet.
Ordet rättigheter återkom gång på gång: Rätten att laga tänderna, rätten att åka kollektivt till låg kostnad, rätten till en bostad. Även om inte Vänsterpartiet har gjort sig känd för att tala om samhällets välståndsskapande krafter så hade det ändå varit på sin plats att påpeka vad som ger staten möjlighet att erbjuda att allt det där goda. Men det är uppenbart att Ohly undviker att ta ordet företagare i sin mun. Företag är för Vänsterpartiet detsamma som det snöda vinstintresset (ett ord som ständigt återkom i Ohlys tal) - det har inte förändrats.
- Vi behöver många särintressen som kämpar för jämlikhet och rättvisa, framhöll Ohly med adress till Reinfeldt, Det kändes inte som om publiken fattade galoppen.
Det dröjde ända till slutet innan Ohly lyckades få den dåsiga, om dock talrika, publiken på lite bättre humör. Då handlade det om hur Ohly lyckas motivera sig för att jobba, en dag då han helst vill vara ledig.
- Fyra år till med Fredrik Reinfeldt, sedan studsar jag upp ur sängen.
Vilken ministerpost han själv kunde tänkas få i den första regeringen någonsin ledd av en kvinnlig statsminister ville han inte spekulera i. Förmodligen var Mona Sahlin lika glad för det.