I Sverige skall barnens bästa stå i centrum, ja gå före andra hänsyn. Barn skall inte lida. Om detta är lagstiftningen glasklar. Förutom vår egen lagstiftning finns dessutom FN:s barnkonvention som Sverige anslutit sig till. Men det svenska samhället lever inte upp till dessa principer. När det handlar om flyktingbarn som lider är attityden hård och avvisande.
I dag beräknas etthundrafemtio flyktingbarn må extremt dåligt. I teves Aktuellt häromkvällen kunde vi se ett reportage om fyra av dessa barn. "Apatiska barn", kallas de. Sannolikt är mörkertalet mycket stort; etthundrafemtio är troligen en siffra som är grovt i underkant.
Det handlar om barn som slutat äta, som inte rör sig, som inte talar. Några av dem är inlagda på sjukhus och hålls vid liv genom dropp. Andra ligger apatiskt i sina hem, är inte kontaktbara.
I samtliga fall har beslut om avvisning meddelats. Det har utlöst det psykiska tillstånd som barnen befinner sig i. Men i flera fall är det också fråga om barn som redan när de kom till Sverige befann sig i dåligt skick på grund av de upplevelser som de varit med om. Ett av barnen i inslaget i teve hade varit kidnappat av sin fars politiska motståndare och hållits som gisslan i åtta dagar.
Med sådana trauman i bagaget är det bäddat för psykosociala problem. Sådana flyktingbarn skall Sverige bereda plats för, ombesörja deras återkomst till livet. I stället kör vi dem på porten. Det är inte värdigt vårt land.
Det kan inte komma som en överraskning för Utlänningsnämnden att barn som redan mår dåligt riskerar att må ännu mycket sämre när de får beskedet att de inte kommer att få stanna i landet.
Det är ytterst anmärkningsvärt att Utlänningsnämnden i de aktuella fallen helt ignorerat det som lagstiftningen faktiskt stipulerar, att hänsyn till barnens bästa skall väga tungt vid ett asylbeslut. Flyktingbarnens psykosociala status skall tas med i beräkningen. Så har alldeles uppenbart inte skett i dessa, och många liknande fall.
Innebörden av lagstiftningen är givetvis inte att alla familjer där barnen mår dåligt automatiskt också skall beviljas asyl i Sverige. Det ligger i sakens natur att de som får besked om avvisning mår dåligt. De flesta finner dock sätt att hantera denna besvikelse. Men några klarar inte av det. Det finns barn som helt klappar igenom, som blir "apatiska barn", som riskerar att tyna bort. Då måste det finnas en flexibilitet i systemet. Då måste den humanism som alltid skall vara en ledstjärna för all politik, som så vackert uttrycks i lagtexter och manifesteras i vår anslutning till barnkonventionen omsättas i praktisk handling.
Det som nu uppdagats handlar egentligen inte om flykting- och invandrarpolitik, annat än i en formell mening eftersom det är fråga om flyktingbarn som lider. Detta faktum gör naturligtvis barnens lidande särskilt svåruthärdligt; den som redan fått lida skall inte behöva lida ännu mer i detta välmående land som har plats för många.
Men att föra diskussionen i termer av invandrarpolitik leder bort uppmärksamheten från den djupa, mänskliga dimensionen. Det viktiga är inte att diskutera huruvida asylskälen är tillräckligt starka eller ej, Riktigt obehagligt blir det när tjänstemän på Migrationsverket cyniskt talar om att det "lönar sig att må dåligt", när de som lider misstänkliggörs på detta sätt. Inför anblicken av barn som ligger och tynar bort måste den allra enklaste, men samtidigt djupaste mänskliga reaktionen få bli vägledande: Så här skall barn inte lida i dagens Sverige.
Lagarna och bestämmelserna finns där redan. De är klara nog. Nu gäller det "bara" att få de ansvariga myndigheterna att också agera och besluta i enlighet med dem.