Att göra utspel om mediepolitik är att leka med elden. Det upptäckte Lars Leijonborg när han i veckan presenterade en rad förslag i en artikel på DN Debatt. Folkpartiledaren ville bland annat avveckla presstödet, behålla licensfinansieringen av SVT och SR och inrätta en ny reklamfinansierad radiokanal med public serviceinriktning, en konkurrent till P1.
Knappt hade trycksvärtan torkat förrän ministern med ansvar för medier, Lena Adelsohn Liljeroth, slog fast att presstödet är ett viktigt instrument för mångfald. Därefter har Leijonborgs förslag hackats i småbitar i det ena mediet efter det andra.
Mediers intresse för mediepolitik är stort (vilket även den här artikeln är ett exempel på) och problemet är att det är så lätt att lämna logiken och rimligheten för att i stället tala i egen sak.
Ett svårslaget rekord i den genren satte den norska mediekoncernen Schibsteds svenske chef, Gunnar Strömblad, i går på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Han konstaterar att en avveckling av presstödet vore som att ta pengarna från Svenska Dagbladet och ge dem till Bonniers. "Intresset ljuger aldrig" skriver Strömblad. "Man kan nästan tro att Leijonborgs artikel är skriven av Bonniers informationschef."
Gunnar Strömblad har 65 miljoner skäl att skriva så. Så många kronor får Svenska Dagbladet varje år av Sveriges skattebetalare. De går till en tidning som ägs av en av Nordens rikaste mediekoncerner. Just det; Schibsted.
Intresset ljuger aldrig.
Ungefär samma situation har vi i Norrköping. Folkbladet får varje år elva miljoner i stöd. Samtidigt som den ägs av Norrköpings Tidningar, en mycket välmående tidningskoncern.
Presstödet kom en gång till för att stödja svaga andratidningar på väg att konkurreras ut. Skälet var att bibehålla mångfalden av röster i den offentliga debatten. Det var en vällovlig målsättning. I-dag ser medielandskapet helt annorlunda ut. Till skillnad från när presstödet infördes har vi ett otal kanaler i radio och teve, massor av gratistidningar över hela landet och - viktigast av allt - Internet där vem som helst kan göra sin röst hörd.
Så i den frågan har Leijonborg rätt. Det finns bättre sätt att använda de 500 miljoner som presstödet kostar varje år.