I dag är det precis ett år sedan USA började fälla bomber över Irak. President George W Bush legitimerade attacken med att hävda att kriget skulle frälsa världen från en stor fara.
När Förenta staterna, med stöd främst av Storbritannien, invaderade Irak strax efter midnatt den 20 mars förra året var det utan stöd i FN. President Bush var otålig och ville inte fortsätta förhandla fram ett FN-stöd. Bushs brådska att kväsa diktatorn Saddam Hussein var stor, och stark var hans övertygelse om att Saddam Hussein förfogade över massförstörelsevapen.
USA-alliansens styrkor mötte inget större motstånd, och i maj förklarade Bush att kriget var över och att alliansen var segrare.
Några massförstörelsevapen har aldrig påträffats i Irak, trots ett intensivt sökande, och därmed har Bushs främsta argument för att gå in i Irak fallit.
Beslutet att anfalla Irak, utan FN-sanktion och utan starkare bevis för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, hemliga fabriker för utveckling av kärnvapen och lager av biologiska stridsmedel, var felaktigt.
Det innebär inte att omvärlden borde ha struntat i att Saddam Hussein styrde Irak med järnhand och ansvarade för namnlösa grymheter mot den egna befolkningen. Desarmeringen av förtryckarstyret i Irak borde bara ha skett på ett annat sätt. Främst med stöd av FN.
I dag råder kaotiska förhållanden i Irak. Olika islamistiska och etniska grupper bekämpar varandra. Det går knappast någon enda dag utan att irakier och alliansens soldater dödas.
Före krigets utbrott ville amerikanerna göra gällande att terrornätverket al-Qaida var verksamt i Irak. Det har visat sig vara en helt felaktig bedömning. Däremot har al-Qaida skaffat sig fäste i landet efter de allierades attack. Sannolikt ligger al-Qaida bakom en rad av de dödsbringande handlingar som dagligen kräver nya offer.
Att USA helt negligerade FN och FN:s uppmaningar att inte anfalla Irak just då gör det inte lättare att nu åstadkomma en fredlig demokrati i ett land som helt saknar demokratiska traditioner. För övrigt kan ingen påstå att Amerika hyser någon större traktan att blanda in FN i en fredsprocess där amerikanerna själva vill spela första fiolen.
Ändå är det ett FN-engagemang, ett engagemang från många länder och organisationer, som krävs för att omvandla dagens irakiska kaos till ordning och reda. Bush måste vid det här laget inse att uppgiften, att på egen hand skapa fred och demokrati i Irak, är honom och hans allierade övermäktig.
Meningarna om huruvida Irak är ett bättre land att leva i efter Saddam Husseins fall eller inte är delade. Amerikanerna och deras allierade möttes aldrig av det irakiska jubel som de förväntade sig. Många irakier använder våld och dödande för att uppnå egna syften, som exempelvis att den egna etniska eller religiösa gruppen ska få avgörande makt och inflytande. Andra använder våld för att straffa landsmän som samarbetar med de allierade eller för att försöka skrämma bort dem de betraktar som inkräktare.
I juli i år tillträder den provisoriska regering som amerikanerna utsett. Det betyder inte att man ska förledas att tro att USA drar sig tillbaka.
Självfallet behöver den nya provisoriska regeringen i Irak uppbackning och stöd, men det är långt ifrån självklart att det är amerikanerna som ensamma ska hålla i taktpinnen.
USA planerade mycket noggrant attacken mot Irak. Däremot tycks det ha varit tunnsått med planer för hur fred ska skapas. Ett dystert faktum som också kan appliceras på det som just nu utspelas i Kosovo, och som kunde förhindrats med ett större förutseende.