När Turkiet går till parlamentsval i morgon söndag så kommer det regerande rättvise- och utvecklingspartiet AKP förhoppningsvis att vinna flest röster. Men även om opinionsmätningar tyder på att AKP får fler röster på söndag än de fick i valet 2002 så tvingas partiet och dess ledare Recep Tayyip Erdogan dansa en slags paradoxernas balett. Vad de än tar sig för får de kritik från något håll.
Ett exempel: AKP är islamistiskt på ungefär samma sätt som våra kristdemokrater är kristna. Men Turkiets grundare och landsfader Atatürk, som dyrkas nästan som en helig man av många turkar, var väldigt bestämd med att Turkiet ska vara sekulärt. Atatürks mål var att Turkiet skulle moderniseras och närma sig västvärlden, och då gick det inte an med några sharia-lagar.
Sedan AKP fick makten 2002 har de moderniserat och reformerat Turkiet med en snabbhet som väl bara Atatürk själv kan tävla med.
Ändå anklagas de av Atatürks trognaste anhängare, kemalisterna, för att riskera allt som Atatürk står för - eftersom de är milt islamistiska.
AKP har genomfört en rad lagändringar som har förbättrat situationen för Turkiets kvinnor. Numera kan inte en mördare få strafflindring för att mordet var hedersrelaterat, och en våldtäktsman kan inte slippa straff för att han friar till offret.
Ändå demonstrerar många emanciperade turkiska storstadskvinnor mot AKP. De är rädda att partiet vill sätta huvudduk på och förtrycka alla kvinnor.
Ultranationalisterna, som är på frammarsch i Turkiet, kritiserar AKP för att de försöker samarbeta med landets kurder och hitta en lösning på Cypernkonflikten. Nationalisterna liksom kemalisterna tycker också att AKP har givit efter för mycket mot EU, när man i strävan efter EU-medlemsskap har försökt att utveckla demokratin och de mänskliga rättigheterna. AKP har avskaffat dödsstraffet och minskat militärens inflytande över politiken.
Samtidigt har tunga medlemsländer i EU, som Tyskland och Frankrike, visat en stark ovilja att släppa in Turkiet. Man anar en främlingsrädsla bortom retoriken. Om det är islam som inger tvekan så är det en riktigt sorglig ironi. Västvärlden behöver sådana moderata och demokratiskt sinnade muslimer som det finns många av i Turkiet.
Det största hotet mot AKP är kanske ändå militären, som ända sedan Atatürks dagar har ett mycket starkt inflytande över Turkiets politik. Militärerna har vid flera tillfällen avsatt regeringar som i deras ögon inte har verkat i Atatürks anda, och i april i år utsattes AKP för en så kallad "e-kupp". Erdogan hade då lanserat sin utrikesminister som presidentkandidat och plötsligt en morgon fanns ett meddelande på militärmaktens hemsida, att militären inte skulle tveka att avsätta AKP-regeringen om de försökte utse en president vars fru bär huvudduk.
Hoppet står till att AKP bygger upp ett så starkt samarbete med oppositionen att militären inte vågar gå till angrepp. Turkiet behöver stabilitet för att kunna gå vidare med det arbete som AKP har inlett.