Det italienska parlamentet upplöstes i mitten av förra veckan, sedan premiärminister Romano Prodi förlorat en förtroendeomröstning.
Italiens politik beskrivs av många som en fars - och nu väntas farskungen själv, högerpolitikern Silvio Berlusconi, göra comeback i nyvalet som hålls i mitten av april. Opinionssiffrorna pekar på det.
Innan Berlusconi förlorade valet år 2006, drev han igenom en vallag från helvetet. Den gör att det krävs en överväldigande valseger för att bilda en stabil majoritet. 39 partier satt i parlamentet innan det upplöstes. Berlusconi bäddade medvetet för kaos.
President Giorgio Napolitano försökte få till stånd en övergångsregering för att förändra vallagarna innan nyval utlystes. Han misslyckades.
Tragedi är kanske ett lämpligare ord än fars för den aktuella situationen.
Italien har problem med avtagande konkurrenskraft. Infrastrukturen och vården uppvisar allvarliga brister. Korruption och organiserad brottslighet är i högsta grad en bestående realitet.
Bland Europas större ekonomier växer den italienska långsammast. Lönerna är låga, priserna stiger. Många italienare upplever sin privatekonomi som ett problem.
Lösningen finns i att avreglera en av världens mest reglerade ekonomier. En reform av landets havererade rättsväsende är en annan given punkt.
Romano Prodis regering har tagit små steg i rätt riktning. Oenigheten i hans breda och ömtåliga center-vänsterkoalition har inte tillåtit mer än så - och om varje litet steg har det bråkats och dividerats.
Reformtakten har knappast imponerat på väljarna.
Ett nytt parti som uppstått genom en sammanslagning av vänsterdemokrater och katoliker - det demokratiska partiet - gör center-vänsterkoalitionens framtid mycket osäker. Kanske är Berlusconis högerallians det enda regeringsdugliga alternativet i valet i april.
Att Silvio Berlusconi är fel man att leda Italien är utländska bedömare rörande överens om. Orsaken är inte bara hans många grodor och hans uppblåsta arrogans. Den politik han bedrev 2001-2006 tycktes syfta till att rädda honom själv undan klammeri med rättvisan och hans medieimperium undan konkurrens, snarare än italienarnas bästa.
Han misslyckades med att liberalisera ekonomin trots att det var vad han gick till val på 2001. Tillväxten under Berlusconis regering var 0,6 procent per år.
Så negativt ser dock inte italienarna på Berlusconi. Möjligen för att han är den ende regeringschef som suttit kvar en hel mandatperiod i den italienska republikens historia. Många är trötta på handlingsförlamning och politiskt käbbel. Regeringskrisen gör att Berlusconi återigen framstår som en handlingens man.
Det Italien behöver är en stark regering som driver igenom viktiga reformer. Hoppet att nyvalet i april ska ge dem det är försvinnande litet. Det beror på Berlusconis vallag. Om samme man skulle vinna valet för att han framstår som det enda alternativet finns det verkligen inget att skratta åt.