”Snäll rebell – entreprenörer som utvecklar välfärden” är en bok skriven av Håkan Eriksson, näringspolitisk expert på arbetsgivar- och branschorganisationen Almega. Eriksson vill lyfta fram de privata välfärdsalternativ som förbättrat skolan, vården och omsorgen men som drunknat i debatten om riskkapitalbolag och vinster. Ett gott och välbehövligt syfte.
Ett framgångsrikt exempel som Eriksson tar upp är den första privata förskolan Pysslingen – en verkligt motarbetad pionjär då det begav sig. Dåvarande socialminister Sten Andersson (S) ansåg att ”privata daghem ska stoppas med alla medel”, och statsminister Olof Palme försökte med den avskräckande formuleringen ”Kentucky fried children”. Det lyckades dessbättre inte och Pysslingen bröt ny mark på offentligt ockuperat område. Privata alternativ inom barnomsorgen bör få finnas likaväl som inom skolan eller sjukvården. Frågan är dock om Pysslingens banbrytande upplägg gynnat dessa.
Pysslingen var först med att skrota ordet ”dagis” och krävde att all personal skulle vara förskollärare, det vill säga högskoleutbildad. Eriksson skriver i boken att dagis var ”mer en verksamhet där barn hade det bra under dagen”, men med Pysslingen skulle barnen också ”ges möjligheter till att lära och utvecklas”. Genomslagskraften är inte att ta miste på. I dag betraktas det mer eller mindre som civil olydnad att säga dagis, och alla barnskötare är i stort sett utsorterade eller pensionerade. Deras platser har fyllts av studielånsbelastade pedagoger som går på knäna på grund av den höga arbetsbelastningen – de är ju ändå flera tusenlappar i månaden dyrare än barnskötarna.
I takt med att allt fler barn går i förskolan sjunker de svenska skolresultaten. Jag tror inte att förskolan är orsaken. Men jag tror inte heller, som politikerna, att förskolan kan vända utvecklingen. De lärande kraven ökar på småttingarna. Särskilt fokus ligger på matte och NO (där är ju Sverige så dåliga), och Folkpartiet diskuterar kravet att ”de flesta” barn ska kunna läsa redan när de börjar förskoleklass (året mellan förskola och skola). En del vänder sig mot prov och tidiga betyg i skolan, att det sorterar ut och ”dömer” barnen i alltför tidig ålder. Vad skulle då tester i läsförståelse i 3-5-årsåldern innebära? De pedagogiska pretentionerna har också rensat ut privata initiativ. Dagmammorna till exempel, som var vanliga på 1980-talet när Pysslingen kom, är i dag ett sällsynt släkte.
När jag lämnade mina små på förskolan i morse såg jag en lapp på väggen som sade ”Bara lek?” och sedan en lång lista på saker som barnen lär sig när de ”bara leker”. Då blev jag glad. Kraven ska komma, men låt dem komma senare.