För två år sedan diskuterades fallet med en kvinna som gjorde aborter när fostren visade sig vara flickor.
Sjukvårdspersonal ville förbjuda information om fosters kön, och feminister som annars ser den svenska abortlagen som helig var upprörda.
Ändå är könsselektiva aborter extremt ovanliga i Sverige. Det som förekommer i växande utsträckning, och som sällan diskuteras, är aborter av foster med kromosomavvikelser eller andra skador.
I Danmark lever däremot diskussionen. Berlingske rapporterade i går att Danmarks sista barn med Downs syndrom med nuvarande aborttrend kommer att födas år 2030. Troligen skulle man även i Sverige kunna förutsäga ett årtal, eftersom vi liksom Danmark erbjuder gravida kvinnor ständigt mer förfinade fosterdiagnostiska metoder, och eftersom svenskor liksom danskor allt oftare väljer abort när de får veta att barnet har en extra kromosom 21.
Utvecklingen borde leda till etiska diskussioner. För lika självklart som det enskilda paret själva måste få bestämma om de vill föda eller abortera ett foster med Downs syndrom, tvingar den statistiska utvecklingen fram frågor om människovärdet i framtidens samhälle.
Kommer ett par som får veta att barnet de väntar har Downs syndrom, och ändå fullföljer graviditeten, att få samma stöd som i dag - eller kommer det krävas att de betalar själva, eftersom de "visste vad de gav sig in i"?
Och när fosterdiagnostiken blir ännu mer avancerad än den är i dag, vilken är nästa grupp att aborteras bort? Kommer barn med diabetes eller allergier att väljas bort på fosterstadiet, eller barn med låg iq eller anlag för övervikt?
De frågorna är kanske ännu viktigare att diskutera i Sverige än i Danmark, eftersom våra abortlagar ser olika ut. I Danmark gäller fri abort bara till och med graviditetsvecka 12, därefter får gravida kvinnor söka om tillstånd hos en etisk nämnd. Därför har man i Danmark kommit fram till att Downs syndrom är ett tillräckligt skäl för abort, medan läpp- och gomspalt inte är det.
I Sverige är aborten fri till och med graviditetsvecka 18 och därför får svenska par fatta fler etiska beslut själva.
För den enskilda kvinnan kompliceras dessutom abortbeslutet av att avvikelser och skador upptäcks ganska sent. En kvinna som genast vet att hon vill avbryta graviditeten kan göra en tidig, relativt okomplicerad abort. Den kvinna som först efter ultraljudsundersökning och eventuellt fostervattensprov ska ta ställning till abort kan ha hunnit så långt som till graviditetsvecka 16. Då liknar aborten en förlossning och fostret ett litet barn, och den som viftar undan kvinnors tvivel inför en sådan sen abort med att det handlar om att "ta bort en livsoduglig cellklump" lider brist på empati.
Den svenska abortlagen fungerar, och den ständigt förbättrade fosterdiagnostiken är för många par en förutsättning för att ens våga sig på barnalstrande. Detta får dock inte hindra oss att diskutera den svåra frågan vilka människor som är välkomna att födas i framtidens samhälle.