Förra året kom radiojournalisten Maria Sveland ut med boken "Bitterfittan". Det är en halvt självbiografisk skildring av en småbarnsmamma som håller på att gå under i "livspussel" och ojämställdhet. Boken vill väcka frågan hur vi någonsin ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar.
Förra veckan släppte Hanne Kjöller, ledarskribent på DN, boken "I huvudet på en mamma", och hon svarar på Bitterfittans fråga: Vi kan visst leva jämställt med den vi älskar - om vi prioriterar och planerar.
Kjöllers bok är välkommen. I en tid när det är mer regel än undantag att priviligerade kvinnor i Stockholms medieelit klagar över hur eländigt och hemskt det är att vara mamma påpekar hon att det knappast har funnits en tid eller en plats där mammor har haft bättre förutsättningar än Sverige i dag. Hon uppmanar gnällande mammor att i stället njuta av lyckan som följer med föräldraskapet. Hon visar med konkreta exempel hur mammor ställs inför val där olika beslut leder till lidande, ojämställt bitterfitteri eller till lyckligt, jämställt mammaliv.
Samtidigt gör hennes belysning av kvinnors fria val, deras eget ansvar, att jämställdhetsfrågan blir ännu mer komplicerad. För om mammorna - åtminstone de välutbildade och välavlönade - kan välja jämställdhet, varför är det då så få som gör det? Vad får medvetna feminister som Maria Sveland att faktiskt välja ojämställdhet?
Modersmyten, tror Kjöller, viljan att vara behövd, unik, oersättlig. Hon skriver att det finns en orealistisk bild av moderskapet, och när kvinnor misslyckas att leva upp till den blir de olyckliga och bittra. Ojämställdheten kommer liksom "på köpet", eftersom pappor och andra människor aldrig kan ersätta mamman enligt modersmyten.
Jämställdhetsfrågan i dessa medelklassfamiljer handlar alltså om maktdelning. Om kvinnorna ska få samma makt i samhälls- och arbetslivet som männen, så måste männen få samma makt i familjerna som kvinnorna.
Men så finns människorna som inte är priviligerad medelklass. Hanne Kjöller gör väldigt klart att hennes bok handlar om mammor med utbildning och bra, välavlönade jobb. Många mammor - och pappor - har inte de förutsättningarna.
Hur ser man på föräldraledighet i en familj där båda har trista, lågavlönade jobb utan karriärutsikter? Hur resonerar man kring att gå ned i arbetstid?
Kan man kräva av en kvinna med ett tråkigt, karriärfritt arbete att hon ska välja kort föräldraledighet och sedan heltidsarbete, så att barnen får långa dagar på förskolan, för att det främjar jämställdheten och andra kvinnor med karriärförhoppningar? Bör hon tvingas till det, för jämställdhetens skull?
Jämställdhetsdebatten i Sverige har länge dominerats av kvinnor med spännande, utvecklande jobb. Det skulle vara mycket intressant att få läsa hur kvinnor med tråkiga jobb och låga löner ser på jämställdhet, arbetsliv och mammaroll.