Två pappamånader skulle vara utomordentligt gynnsamt för jämställdheten på arbetsmarknaden. Så hette det när föräldraförsäkringen reformerades 2002.
Det var inte förvånande. Den första pappamånaden - införd efter ett modigt initiativ av folkpartiledaren Bengt Westerberg under mitten av 1990-talet - hade ju i någon mån rubbat obalansen på arbetsmarknaden och banat väg för en modernare och offensivare jämställdhetspolitik.
Däremot tycks ytterligare en pappa- månad inte ha gett lika stor effekt. Tvärtom visar en ny studie från Stockholms universitet att förhållandevis har kvinnorna tagit ut fler föräldra- dagar än männen sedan reformen trädde i kraft.
Rickard Eriksson - forskare i nationalekonomi och författare till rapporten - ser förklaringen som glasklar:
Männen prioriterar jobbet eftersom de tjänar mest pengar. Dessutom upplever de att många arbetsgivare är ovilliga att satsa på den som planerar att vara föräldraledig.
Han anser också att det är svårt att uppnå ett jämnare uttag när man samtidigt förlänger föräldraförsäkringen i sin helhet. Vilket var fallet 2002.
Det är trist att hushållens ekonomi i så stor utsträckning bidrar till att männen inte tar större ansvar för hemmet och att kvinnor släpar efter på arbetsmarknaden.
Alla som värnar om ett mer jämställt samhälle känner så.
Men resultatet av studien visar också hur svårt det är att främja jämställdhet genom social ingenjörskonst.
Sverige har världens mest generösa föräldraförsäkring. Att föräldrar ges rätt till ledighet och ersättning under 16 månader har vi all anledning att vara stolta över - även om man givetvis skulle önska att fler pappor utnyttjade möjligheten att vara hemma med sina barn (männens uttag är bara runt 20 procent).
Problemet med föräldraförsäk- ringens nuvarande utformning är att flera viktiga principer krockar.
Några av de mest högljudda förespråkarna av ökad kvotering eller en individuell föräldraförsäkring tenderar att ta alldeles för lätt på familjernas önskan att forma sina egna liv utan politisk detaljstyrning och ett onödigt uppläxande av storebror staten.
Samtidigt kan man inte blunda för det negativa i att det nuvarande systemet befäster traditionella mönster och försvårar för många kvinnor att ta sig fram i arbetslivet.
Eller det positiva i att pappamånaderna faktiskt uppmuntrar männen att ta ut allt mer av föräldraförsäkringen.
En slutsats man kan dra är att ingen lösning är klockren. Föräldraförsäkringen och dess pappa- och mamma-månader har både sina fördelar och nackdelar.
Men det är bättre att uppmuntra ett jämställt beteende med morötter än med tvång.