Ett av alliansens vallöften var att minska regelbördan för företagen.
Därför är det välkommet att regeringens förslag till ny diskrimineringslag innebär att jämställdhetsplan, handlingsplan för jämställda löner samt lönekartläggning bara måste göras vart tredje år (i dag gäller varje år). Planerna behöver dessutom bara skrivas av arbetsgivare med 25 eller fler anställda (nu är gränsen tio anställda).
Vänsterpartiets Josefin Brink är upprörd och kallar förslaget ett "historiskt steg bakåt i jämställdhetspolitiken". Hon vill jämföra med kravet på bilbesiktning.
Låt oss göra det. För att jämförelsen ska fungera antar vi att alla bilägare själva måste skaffa utrustningen och specialkunskaperna för att på egen hand göra en riktig besiktning. För en taxifirma kanske det fungerar, men för en privatperson blir det orimligt dyrt och krångligt.
Risken med alltför mycket plan- och åtgärdsskrivande är att arbetsgivarna inte hinner något mer: när de ska ta itu med det konkreta jämställdhetsarbetet är det redan dags att börja skriva på nästa års plan. Det blir särskilt tydligt i små företag utan personal- och löneavdelningar.
Inga av kraven på hur arbetsgivare ska jobba för jämställdhet har försvagats, bara kraven på statistik- och dokumentproduktion.
Men för vänsterpartiet kanske planen är viktigare än jämställdheten?