Den kan också leda till liknande förändringar i regionen. Som bekant finns ett antal hel- eller halvdiktaturer i regionen där korruption, cynism, elitstyre och stora sociala klyftor präglar vardagen. Det kan explodera, den dagen folkets rädsla släpper och regimernas repressiva apparat tvekar. Och går det illa kommer regionens makthavare att peka på följderna av "oordning och anarki" och kanske till och med ta ett ännu fastare grepp om sina samhällen. Mycket står på spel.
Det är en svår, men löftesrik, vandring som väntar. Hur vår del av världen agerar kan delvis påverka utgången. En diktators flykt och fall innebär inte att demokrati införs. Revolutionens rytm är oförutsägbar. Det finns maktintressen som vill splittra och söndra, för att sedan kunna gripa in och ställa saker och ting i ordning. En sådan gruppering är militären och polisen, som hittills varit lojala med upproret.
En ny tillfällig regering har bildats. Politiska fångar har släppts. Exilpolitiker är på väg hem. Censuren är upphävd. Tanken är att den nya ledningen ska lotsa landet till ett nyval om ett par månader.
I en revolutions tideräkning är det både lång och kort tid. Det är lång tid därför att människor vill ha förändring snabbt och konkret. Det är kort tid för att hinna planera och genomföra en demokratisk maktväxling. Partisystemet är monolitiskt, även om det finns oppositionspartier. Men i allt väsentligt har ju Tunisiens demokratiska opposition fördrivits eller fängslats. Det civila samhället är bräckligt. Det finns ingen tradition inom medierna att agera självständigt. Partier, civilt samhälle och självständiga medier är alla bärande byggstenar när demokrati ska byggas. Ett snabbt genomfört val kan därför ge sittande politiker och maktintressen stora fördelar. Den strategin kan mycket väl finnas hos delar av de nya makthavarna.
Det finns också annat att fundera över. Tunisien har varit en hårdför diktatur. I organisationen Freedom Houses ranking och analys av friheten i världen, som publicerades häromdagen, är det ett land som hamnar i bottenskikten både när det gäller civila rättigheter och politiska rättigheter för medborgarna. Men det är inget land som utsatts för något syn- och hörbar kritik. I den svart- vita värld som råder har västländerna tolererat och samarbetat med Ben Alis regim av strategiska skäl. Man har prioriterat "stabilitet", detta förfärliga begrepp. Ben Ali och kompani må ha girigt plundrat statskassan och kväst all opposition, men de har i alla fall skött ekonomin hyggligt och - framförallt - han har hållit terroristerna kort. Det är en enfaldig hållning, och livsfarlig att lita på.
Att stödja demokratisk förändring, och hålla diktatorer kort, är det bästa sättet att åstadkomma framsteg, fred, frihet och säkerhet. Även i vår del av världen.