Minns någon "Javisst, herr minister"? Den lysande engelska tevekomedin där en stackars minister ständigt får slåss mot det byråkratiska systemets inneboende tröghet. Till råga på allt är hans främste motståndare också hans närmaste man, statssekreteraren sir Humphrey.
Ministern försöker åtminstone symboliskt få saker att ske i enlighet med en vagt uppfattad folkopinion, men statssekreteraren är ofta framgångsrik i sitt manipulerande, för han har tjänat Systemet i hela sitt liv och kan därför utnyttja sina överlägsna kunskaper om hur saker och ting går till.
I Sverige är statssekreterare numera politiskt utsedda och alltså lojala mot politiken, inte departementet. Dessutom har vi fått en allt mer talrik grupp politiska tjänstemän i kretsen runt statsrådet. Sveriges Radios Eko-redaktion har blivit märkligt förskräckt över att dessa personer inte uppvisar någon tydlig arbetarbakgrund att tala om. Annars kan ju tyckas att det borde vara en självklarhet att personer på sådana poster är både politiskt skolade och högutbildade.
En mer insiktsfull invändning har dock rests av Birgitta Nicklasson som forskat i fenomenet. Hon pekar på det glapp som finns mellan dessa personers politiska inflytande och de små möjligheter väljarna har till ansvarsutkrävande. Regeringskansliets politiska sekreterare bidrar till utformandet av den förda politiken, men är inte redovisningsskyldiga gentemot någon utanför departementet.
Är då detta ett problem? Inte nödvändigtvis. Vi lever i ett betydligt mer komplext samhälle än för några årtionden sedan, då de politiska sekreterarna knappt existerade. I dag finns det ett annat praktiskt behov av en politisk kompetens runt statsrådet, kompetens i dennas tjänst och inte i systemets. Ser man sir Humphreys skugga i korridorerna uppenbarar sig genast den demokratiska poängen med en renodlat politisk stab som endast är lojal mot statsrådet.
Men Nicklassons invändning är ändå värd att ta på allvar. För det blir onekligen ett problem om staben, såsom fallet är i dag, hela tiden växer. Och det gör den.
Den växer inte bara i omfång inom departementen, den växer inom staten över huvud taget. Journalisten Anders Isaksson pekade nyligen på vad han menade var uppkomsten av en ny yrkeskategori. Dessa kallade han "polikrater", sådana som utmärks av att de aldrig behövt meritera sig inför en bredare offentlighet än den politiska sfär de tillhörde. Han exemplifierade med förre integrationsministern Jan O Karlsson, som genom praktiskt taget hela sin karriär enbart blivit utnämnd till olika (fina) uppdrag av personer inom den politiska krets han själv var en del av.
Det är snarare i detta perspektiv man skall se problemet. Allteftersom den politiska klassen söker nya försörjningsmöjligheter har gränsen mellan politiker och ämbetsmän suddats ut.
Men vi behöver båda. Både en ämbetsman som statssekreterare och politiska tjänstemän runt statsrådet.