Justitiekansler Göran Lambertz är i blåsväder. Det menar åtminstone några av hans fränaste kritiker.
På DN Debatt i onsdags skrev tre betydelsefulla namn - professorerna Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud samt HD-ledamoten Inger Nyström - att Lambertz skadat det svenska rättsväsendet och att han inte är lämplig att vara justitiekansler.
Tungt artilleri, med andra ord. Men så har JK också lyckats förarga stora delar av Rätts-Sverige.
På journalisternas oombedda frågor, och i egna debattutspel, har Lambertz valt att följa sin inre övertygelse. Han har talat om förekomsten av ljugande poliser, partiska åklagare och domare som är för slappa med beviskraven. Han har kort och gott sagt sitt hjärtas mening.
Utan att alltid ha bevis för det han säger.
Kanske uppfriskande. Kanske dumdristigt.
I värsta fall förödande för tilltron till de rättsvårdande myndigheterna.
Enligt svensk lag har JK bland annat till uppgift att granska att de som utövar offentlig verksamhet följer lagar och andra författningar, samt i övrigt fullgör sina åligganden.
Nu menar kritikerna att Lambertz har blandat ihop sina roller som ämbetsman och privatperson. Lambertz sägs ha visat prov på en överslätande syn när det gäller sexualbrott, och han får ris för att han påstått sig veta att personer varit oskyldiga till brott.
Konflikten kring den frispråkige Lambertz är inte ny. En av striderna gäller rapporten "Felaktigt dömda" som beställdes av JK och publicerades i somras. Där gör utredaren och experten på medierätt Hans-Gunnar Axberger en genomgång av ett antal domar som i huvudsak härrör från 1990-talet.
Men att dra slutsatser om rättssäkerheten i Sverige utan att ens ha tagit del av bevisen i de valda fallen är förmätet, menar undertecknarna på DN Debatt. Enligt dem är rapporten "helt otjänlig som underlag för några slutsatser om bevisvärdering i dagens svenska brottmålsprocess".
JK driver opportunistisk rättspolitik och har lämnat sin funktion som granskare, skriver de tre.
Göran Lambertz är något så ovanligt som myndighetsperson och svepande sanningssägare i ett.
Kanske kan stridigheterna kring honom förklaras av ett slags kulturkrock, där juridisk och vetenskaplig exakthet står mot samvetsstyrd frispråkighet. Av JK förväntas helt enkelt större varsamhet.
Lambertz kan ha fel i sakfrågorna, men hans orädda röst är ändå ett välkommet tillskott i debatten.
Tänk om det faktiskt finns systematiska fel i rättsmaskineriet? I så fall är det JK:s uppgift att slå larm.
Paradoxalt nog kan Lambertz utspel - oavsett om han har rätt eller inte - stärka tilltron till rättsväsendet.
På några avgörande punkter har kritikerna ändå en poäng:
JK borde ha mer på fötterna.
Debatten behövs. Den borde bara vara mer konkret.