Regeringen gick till val på att det skulle löna sig att arbeta. När nu politiken genomförs växer kritiken. Allra högst skriker facken - av rädsla för att deras ställning kan vara hotad.
Omgörningen av a-kassan upprör mest av allt.
Kommunals ordförande Ylva Thörn var mycket indignerad på Svenska Dagbladets Brännpunkt i går:
"Löntagarna ska försvagas genom angrepp på fackföreningarna och a-kassan", skrev hon.
Det går inte att förneka att de höjda avgifterna, sänkta ersättningarna och kortare ersättningsperioderna i a-kassan är kännbara för de arbetslösa.
Från 1 juli gäller också att de måste vara beredda att ta ett jobb på annan ort eller inom ett annat yrke från och med den dag de blir arbetslösa.
Som vid alla stora förändringar finns en befogad oro. Eva Eklöf beskrev det i Corren (2/7) som att "tryggheten rycks undan".
Trygghet har i Sverige blivit synonymt med att kunna leva på a-kassa, sjukpenning eller ersättning från andra trygghetssystem. När i stället möjligheten att kunna försörja sig själv - att ha ett jobb - borde vara synonymt med trygghet.
Sedan finns det de som av någon anledning inte kan arbeta. De ska självklart få den ersättning och det stöd de har rätt till.
På samma sätt ska arbetssökande ha rätt till ersättning. Men konceptet ska bygga på att de inom rimlig tid får ett arbete och slipper leva på a-kassa.
Efter decennier med socialdemokraterna vid makten - och de senaste årens misslyckande med att få fler i arbete - har det blivit självklart för många att kunna försörja sig på exempelvis a-kassan mer eller mindre permanent.
Det är därför kritiken mot omgörningen av den är så högljudd.
Men är det egentligen orimligt att man flyttar på sig för att få ett jobb? Att man kanske pendlar hem på helgerna? Eller tar ett annat jobb än det man har tänkt sig?
Självklart inte.
Personer som arbetar har dessutom större chans att få ett bättre jobb och yrkeserfarenhet - vilken som helst - är hårdvaluta på arbetsmarknaden. Att flytta på sig eller ta ett annat jobb behöver inte vara en permanent lösning.
Dessutom kan undantag göras i de nya reglerna. De som har barn under 18 år får söka jobb i närområdet under en "skälig period". Man kan också åberopa "andra omständigheter" för att få göra det.
Den bedömningen blir det upp till Ams och arbetsförmedlingarna att göra. Men självklart måste de ta hänsyn till den sökandes privatliv.
Regeringen agerar även på andra fronter.
Den 1 juli halverades arbetsgivaravgifterna för personer mellan 18-24 år, vilket kommer att leda till att fler unga - en grupp som hittills inte fått del av högkonjunkturen - får jobb.
En annan grupp som har haft svårt att hävda sig är de som är nyanlända till Sverige. Med de så kallade instegsjobben kommer deras inträde på arbetsmarknaden förhoppningsvis att underlättas.
Den fackliga kritiken om att regeringens politik bara innehåller "piskor" och inga "morötter" är obefogad.
Bättre möjligheter att få ett jobb är väl om något en morot?